Men, jag skulle vilja ställa upp en del lite mer övergripande förhoppningar. Kan vi hoppas på en värld där makthungriga politiker, giriga kapitalägare och bortskämda divor inser att även dom får en bättre värld om vi alla försöker ställa upp för varandra. Om vi försöker lösa konflikter genom att resonera oss fram till en lösning som är positiv för alla. Om vi inser att vi blir inte lyckligare av ett liv i överflöd som samtidigt går ut över en mängd andra människor. Om vi alla i Sverige insåg att ALLA har rätt till ett drägligt liv. Även om man har drabbats av sjukdom, av arbetslöshet eller ålderdom så ska samhället ställa upp för mig på ett sätt som gör att jag kan leva så gott som det är möjligt. Om vi alla inser att vi ALLA måste dra vårt strå till stacken på det sätt vi själva kan och förmår. Du är inte lat och en tärande parasit bara för att du är sjuk, handikappad eller har förlorat ditt jobb. Vi kan inte utgå ifrån att den som blir sjukskriven eller förlorar sitt jobb i själva verket bara är lat och att enda sättet är att genom diverse piskor och bestraffningar så ska man återföras till den enda rätta linjen - Arbetslinjen. Alla vi som har vårt på det torra och klarar oss bra är skyldiga att visa solidaritet med de som inte är lika lyckligt lottade. Om inte av någon annan anledning så för att nästa år kan det vara då själv som kastas ut på sophögen. Vi har alla en gång fötts lika, vi har alla samma värde. Oberoende av om vi är vita, svarta eller gula, oberoende om vi har tuttar eller snoppar, oberoende av om vi tillber Gud 1, Gud 2, Gud 3 eller ingen Gud alls, oberoende av om vi kan titulera oss VD eller förtidspensionär. Vi har alla samma ansvar att göra vårt bästa för ALLA enligt vår egen bästa förmåga.
