Dödsstraff

Protesterna runt om i världen mot den 43-åriga iranskan Sakineh Mohammadi Ashtiani som av en domstol i Iran dömts till döden genom stening har varit ihärdiga. I dag spreds ett rykte om att hon frigetts och glädjen blev stor. Men det visade sig snabbt att detta inte var riktigt korrekt. Men här är det något som Sven Tycker inte riktigt går ihop. Sakineh har dömts till döden för äktenskapsbrott och för att tillsammans med sin älskare ha mördat sin man. Men, som jag har förstått debatten och protesterna så handlar dessa om att stening är ett vidrigt straff. Och det är ju helt korrekt. Att döma någon till döden är inhumant, otidsenligt och direkt vidrigt. Alla dödsstraff borde föranleda internationella protester. Men det är något som världen inte har tid med. Länder som Kina, Iran, Saudiarabien och USA avrättar människor på mer eller mindre löpande band. Mer än 2.000 människor avrättas varje år. Den överlägset största delen av dessa i Kina. Nästan 95% av alla avrättningarna i världen sker i de fyra nämnda länderna, Kina, Iran, Saudiarabien och USA. Men som sagt, jag begriper inte varför man gläds så över ryktet om att Sakineh skulle ha frigetts. Protesterna handlar ju egentligen om sättet av avrätta henne, dvs genom stening. Inte mot att hon dömts för mord. Varför ska världen glädjas över att en mördare har släppts fri? Gäller det alla mördare? Eller bara kvinnliga mördare från Iran? Att ta livet av andra människor är mord och ska naturligtvis resultera i någon form av åtgärd. Men det gäller även de som avrättar människor. DET är också mord!

Annars tänkte jag inte skriva så mycket om Wikileaks i dag. Mer än att återigen vädra min besvikelse över hur betalföretag som Visa, MasterCard och PayPal visar sig vara inget annat än marionetter till den amerikanska regeringen. Stöd Wikileaks!

Jaha, så står då åter två svenska kärnkraftverk stilla. Dom där löftena om att allt skulle vara igång till vintern var inte ens värt det papper som man skrev dagordningen på inför mötet med kärnkraftsministern Maud Olofsson. Resultatet är att elpriset når nya rekordnivåer. Inte för att den el som produceras skulle vara exceptionellt dyr att producera. Nä, priset är dyrt eftersom elbolagen har trissat upp priset på el(spekulations)börsen och kraftbolagen kan nu åter tälja guld med brödknivar genom att sälja billig vattenkraftsel för upptrissade fantasipriser.

Högerregeringens magsura kommentarer till Riksdagens beslut om att spara 300 miljoner kronor på Regeringskansliets administration är faktiskt värre än vad jag trodde dom skulle bli. Ska man tro Carl Bildt så innebär beslutet nästan en dolkstöt för hela den svenska diplomatiska kåren. Det talas om katastrof för stackare som ska få uppsägningsbesked mitt i julhelgen. Jag kan inte riktigt förstå varför det är så hemskt att genomföra besparingar inom det egna Regeringskansliet medan besparingar på andra myndigheter (Trafikverket får minskade anslag och kommer att tvingas säga upp drygt 1000 anställda) är bevis för en ansvarsfull politik. Skäms dom inte när dom reagerar så våldsamt på dessa besparingar samtidigt som det skärs med täljknivar i anslagen till andra verksamheter? En annan aspekt är de upprörda kommentarerna om att besparingen drivits igenom av den Rödgröna oppositionen med hjälp av Sverigedemokraterna. Jag är mer upprörd över att Moderaterna drivit igenom att stoppa insynen i de politiska partiernas bidragsgivare - beslutat i Riksdagen med hjälp av Sverigedemokraterna. Det är främst två partier i Riksdagen som uppenbarligen har något att dölja, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Vi andra får väl fortsätta att fantisera om vilka bidragsgivare det är som man skäms över.

Jag såg förresten i Computer Sweden att en granskning visade att medan personalen inom IT-sektorn (och i andra branscher) tagit ansvar för de dåliga tiderna och gått med på rekordlåga lönelyft så har en majoritet av cheferna inom IT-industrin fortsatt att roffa åt sig. De dåliga tiderna gällde tydligen inte högst upp i ledningen. Klyftorna i samhället fortsätter att öka helt enkelt. De som kan roffar åt sig och när det går åt skogen får knegarna ta smällen med cheferna fortsätter att roffa åt sig.

Slutligen kan jag notera att halva min senaste anställningsperiod som socialsekreterare är avverkad. Tre veckors jobb återstår, sedan är det dags att lägga sig på soffan och rulla tummar igen. Samtidigt som jag blivit påmind om att det är något mycket sjukt i vårt samhälle. Att se sjuka människor som enligt Försäkringskassans regler inte är tillräckligt sjuka samtidigt som dom är för sjuka för att Arbetsförmedlingen ska göra något för dom tvingas leva år efter år på försörjningsstöd är en skam för det svenska välfärdssamhället. Och det som skrämmer mig är att denna gruppen (som är en majoritet av alla som får försörjningsstöd) hela tiden bara växer som en medveten politik av styrande högerpolitiker som vädjat till den välbärgade medelklassens egoism för att få röster.