I våras, innan valrörelsen, bad Svenska Amnesty alla partiledarna att skriva under på att de fortsatt står bakom FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Det skulle väl inte vara något problem kan man ju tycka. Att ställa upp på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter kan väl inte vara något problem för en svensk partiledare i ett svenskt demokratiskt riksdagsparti?
Men sedan tog det slut! Trots upprepade påminnelser, påstötningar och erbjudande om att träffas blev det kalla handen från de sista tre. Ulf Kristersson - Moderaterna? Muchas problemas? Ebba Busch - Kristdemokraterna? Muchas problemas! Jimmie Åkesson - Sverigedemokraterna? Muchas problemas! Hur ska vi tolka detta?
Att t.ex. Moderaterna inte ens besvarade Amnestys förfrågan kan ju bero på mycket. Man vill kanske inte ha med Amnesty att göra? Man ställer kanske inte upp på FN:s syn på mänskliga rättigheter? Man struntar i mejl man får? Det senare har jag ju själv drabbats av. Jag har skrivit upprepade mejl till Moderaterna och frågat hur man ställer sig till frågan om civil olydnad och rätten att själv bestämma vilka lagar man kan strunta i om man tycker att lagen är fel. Trots upprepade frågor och påminnelser så får jag ingen reaktion alls. Jag vet inte ens om mejlen kommer fram om man använder den väg som publiceras på partiets hemsida på Internet. Kanske är det så att den kontaktvägen bara leder till en digital papperskorg?
Jag vill inte tro att svenska riksdagspartier inte ställer sig bakom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Eller är det här som det spökar för den Brunblå sörjan med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Mänskliga rättigheter är inte av intresse!
II. Bakom lås och bom
Jag har ännu en teori. Den enorma massmediabevakningen av alla skjutningar har också triggat andrenalinstinna ungdomar på väg upp i den kriminella karriären till att dom "måste" visa sig riktigt tuffa. Visa att dom är kapabla. Visa att dom är villiga att göra "allt" som krävs. Konkurrensen i toppen är hård och då gäller det att inte visa sig mjuk. Ju mer media trissar upp debatten desto mer triggar man dessa tuffingar till att visa hur tuffa dom är. Dom skyr inga medel. Pang, pang!
III. Ett tips i all välmening
Jag såg en liten notis som berättade att i Oslo (det är vårt grannland Norge alltså) så hade man gjort ett experiment. Under en månad sålde man periodkorten i kollektivtrafiken extra billigt (nästan halva priset mot normalt). Allt för att försöka locka tillbaka resenärer som valt bilen istället under pandemin. Ett experiment som låter något liknande som de billiga månadskorten till den regionala och lokala kollektivtrafiken i Tyskland. Det hela blev även en succé i Oslo precis som i Tyskland. Försäljningen av periodkort ökade med nästan 35%. Ett uppenbarligen ganska effektivt sätt att locka resenärer till kollektivtrafiken. Sänk priset"!
- "Vi hoppas att biltrafiken ska minska och Osloborna ska hitta nya goda resvanor."
Så säger kommunalrådet i Oslo, Sirin Stav.
Hur gör vi i Sverige? Som jag berättade för några dagar sedan så höjer en majoritet av de svenska länstrafikbolagen sina biljettpriset vid årsskiftet. I Skåne höjer man inte priset detta året, man drar in bussar osv istället. Detta medan vår Brunblå sörja som styr och ställer i Sverige lägger ner investeringsprojekt inom järnvägen, drar ner på anslagen till järnvägsunderhåll och visar tydligt att man tror inte på kollektivtrafiken utan tycker att vi ska ta bilen istället.
Lästips:
FN:S FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA. - Amnesty International Sverige
Polisens framgångar skapar dödligt dilemma. - Svenska Dagbladet
Sänkt pris gav rekordförsäljning i kollektivtrafiken i Oslo. - Sveriges Radio
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar