Håll oss utanför NATO

» För säkerhetens skull.

Om nu inte Putin lyckades krossa Ukraina på en vecka som han räknat med så har han, som det ser ut, lyckats med att få NATO att utvidgas och ännu mer omringa Ryssland än vad som gäller idag. Detta i sig är ju verkligen en prestation.

NATO-ivrarna som "alltid" velat slänga den svenska (och finska) alliansfriheten och neutraliteten i papperskorgen har vädrat morgonluft och skyndar sig med att få genomfört ett avskaffande så fort som möjligt medan opinionen är med på notorna.

Det stora argumentet är att det skulle öka den svenska säkerheten. Jag för min del tror faktiskt tvärtom. Men det är inte lätt för vänner av svensk alliansfrihet att komma ut i dagens debatt. Alla argument avfärdas med att man då går Putins ärenden. Vilket ju inte är sant. Men det är viktigt för dessa krafter att driva igenom ett beslut så snabbt som möjligt medan det går.

När NATO-entusiasterna kommer igång får man det till att låta som om Ryssland skulle attackera Sverige nästa vecka. Något som är helt orealistiskt. Jag är fullt införstådd med att de idag självständiga nationer som en gång var en del av Sovjetunionen nog inte ska känna sig allt för säkra så länge Putin eller likasinnade styr i Moskva. Jag tror dock att det ryska äventyret i Ukraina har minskat denna risk. Hotet mot de baltiska staterna t.ex. ska dock inte helt negligeras. Precis som när det gäller Ukraina och andra tidigare ryska övergrepp så gäller det att det i gränstrakterna bor stora grupper ryssar som Ryssland använder som förevändning för en konflikt. I Ukraina var redan tidigare stora områden med rysk assistens lösryckta från Ukraina även om detta inte var internationellt erkänt.

I de baltiska staterna bor det också stora grupper rysktalande ryssar. Grupper som i många fall pga språkregler i sitt hemland (där man måste genomföra språkprov för att bli medborgare) nu lever som statslösa. I Estland och Lettland är omkring 25% av befolkningen ryssar. I Lettland är 20% av befolkningen "icke-medborgare", dvs dom bor i Lettland men är inte medborgare och har inte rösträtt och det handlar nästan uteslutande om ryssar.

Den här typen av förhållande kan naturligtvis utnyttjas för att skapa en konflikt. Men den typen av konflikt finns inte med Sverige och Finland. Det finns ingen anledning att befara en rysk attack mot just Sverige eller Finland hur mycket än våra NATO-förespråkande politiker och militärer försöker hävda detta. Den risk för krigshandlingar mot Sverige som finns handlar om ifall en regional konflikt med t.ex. de baltiska staterna utvecklas till en fullskalig konflikt mellan Ryssland och NATO som helhet. Risken för att Sverige blir indraget i en sådan konflikt är mycket större om vi är medlemmar av NATO (och alltså av Ryssland ses som ett direkt hot) än om vi står alliansfria utanför en sådan konflikt.

Skulle en storkonflikt vara på gång kommer Sverige som medlem av NATO att bli en del av det "hot" som Ryssland ser. Som NATO-land kan vi riskera att bli ett brohuvud för NATO för att få full kontroll över Östersjön. Risken för att vi blir indragna i en sådan konflikt är mycket större om vi är medlemmar av NATO än om vi är alliansfria. Alltså ökar risken för att bli indragna i krig om vi är medlemmar av NATO.

Ett problem för ett finskt medlemskap i NATO som inte diskuterats är Åland. Åland är ju en ögrupp mellan Sverige och Finland som är en del av republiken Finland. Dock med ett stort självstyre. Och, Åland är sedan mer än 150 år (sedan 1856) en demilitariserad zon. Här får inte finnas några militära styrkor alls på ögruppen. Finland är förpliktigade att upprätthålla denna demilitariserade zon. När Sverige och Finland var enade var ju Ålands ställning inget problem. Omkring 90% av befolkningen på Åland är svenskspråkiga. Åland ligger också närmare Sverige än Finland.

Finland blev självständiga från Sverige 1917. Åland tillfördes då till Finland (genomdrivet av Ryssland). 1918 undertecknade 96% av befolkningen på Åland en petition med krav på att Åland skulle återföras till Sverige. Men, Nationernas Förbund (föregångaren till dagens Förenta Nationer), bestämde att Åland skulle vara en del av Finland men med ett stort mått av självstyre. I dag har de flesta ålänningar accepterat att vara en del av Finland men det finns ett självständighetsparti med representation i den åländska senaten.

Ett argument för ett medlemskap som framförs är att vi då är garanterade militär hjälp vid en konflikt. När vi som är motståndare då argumenterar med att det ju då också innebär att vi är skyldiga att skicka trupper till andra NATO-länder (som Turkiet, USA osv), så hävdar man att vi inte är skyldiga att stötta med just militär. Men om vi inte är skyldiga att stötta, så är ju inte andra medlemmar av NATO skyldiga att stötta oss heller? Men när man kommer så långt i diskussionen så brukar diskussionen rinna ut. Verkligheten är att den paragraf som det hela bygger på bara har testats en gång. Då USA hävdade denna efter terrorattackerna mot USA.

Ett annat argument mot ett medlemskap är att ett medlemskap inte är något man hoppar in i ett år för att sedan lämna igen några år senare om förhållandena ändrats igen. Vi kan alltså inte fatta beslut om att söka medlemskap baserat på kortsiktiga händelser. Om vi söker medlemskap inom den närmaste tiden kan världen verkligen ha förändrats när vi "äntligen" blir medlemmar. Då har kanske Putin störtats och ersatts av några som inleder en demokratisering samtidigt som kanske Donald Trump blivit president i USA. Tror ni att opinionen för ett NATO-medlemskap är lika stor då?

Att söka medlemskap är inget man gör för att ta hänsyn till tillfälliga händelser och med en liten majoritet i Parlamentet. Det är ett långvarigt beslut som ska tas i mer eller mindre enighet.

För den svenska säkerheten - Håll Sverige alliansfria!