Jag såg Sifo:s senaste väljarundersökning för Svenska Dagbladet i dag på morgonen. Den innehåller, jämfört med förra månaden, egentligen inga förändringar. Eller snarast så att de förändringar som sker är så små att dom ryms inom felmarginalen. Men, de förändringar som finns går helt i rätt riktning i varje fall. De fyra partierna inom team Uffe och den Brunblå sörjan ligger antingen stilla eller minskar medan de fyra partier som lätt införlivas i ett Rödgrönt block alla ökar. Detta är något som måste vara tråkiga nyheter för våra fyra Brunblå partier som ju klagar på allt och skyller allt på Socialdemokraterna. Trots allt detta gnällande så går opinionen åt andra hållet. Taskigt! Hur som helst, så här ser siffrorna ut med förändringen från förra månaden inom parentes:
Moderaterna: 21,2% (-0,2↓)
Sverigedemokraterna: 18,2% (-0,4↓)
Vänsterpartiet: 8,7% (+0,1↑)
Centerpartiet: 7,1% (+0,1↑)
Kristdemokraterna: 4,9% (±0→)
Miljöpartiet: 2,9% (+0,2↑)
Liberalerna: 2,4% (±0→)
Vi kan konstatera att med dessa siffror är Socialdemokraterna ensamma lika stora som den gamla hederliga Högeralliansen är tillsammans. Den nya Brunblå sörjan kommer allt längre från att lyckas få ihop någon majoritet i Riksdagen. Läget för Liberalerna blir allt mer kritiskt. Det hjälpte inte ens att byta ut Nyamko Sabuni mot en Johan Pehrson som står för exakt samma sak.
Socialdemokraterna kan nog känna sig allt mer säkra på att man ska lyckas behålla regeringsmakten även efter nästa val. Men, det kommer att kräva mycket lirkande, förhandlande och kompromissande för att få stöd från både Vänsterpartiet och Centerpartiet samtidigt. Dom förhandlingarna hade nog varit spännande att få höra. Både V och C kommer att vilja göra klart att dom inte lägger sig platt.
Moderaterna är säkert mindre nöjda. Jag tror att Ulf Kristersson börjar känna lite av panik. Hur han än gör så går det inte vägen utan snarast åt fel håll. Anpassningen till Sverigedemokraterna ses inte allt för milt av den liberala falang som finns kvar. För en moderatledare är det framgång som räknas. Uteblir framgången så blir det att se sig om efter ett nytt jobb. Min gissning är alltså att den Brunblå sörjan misslyckas vid valet i september och sedan får Ulf Kristersson sparken.
Vänsterpartiet behåller sin fjärdeplats. Men Socialdemokratins ökning i opinionen har till viss del plockats från Vänsterpartiet. I den här undersökningen ökar båda, även om det är mycket marginellt. Vi kan konstatera att S+V är större än M+SD. Så var det inte vid förra valet. Men, en regeringsbildning och en regeringspolitik med dessa siffror ska bli spännande att se. Förhandlingarna mellan S + V kan bli hårda. Det gäller för V att inte bara lägga sig utan kräva inflytande. Jag tror inte på någon koalition. Det får vi nöja oss med ute i kommunerna.
Centerpartiet ligger under valet 2018, men över valet 2014. Formellt har Centerpartiet deklarerat att dom inte samarbetar eller förhandlar med varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet. Vilket innebär att förhandlingarna mellan S + V inte får bli för intensiva för att C inte sedan ska säga Nej. Men å andra sidan om man säger Nej riskerar man att öppna för Sverigedemokraterna. Centerpartiet får helt enkelt bestämma sig för vilket som är värst. Ute i landets kommuner är samarbete mellan C och V (och S...) inte ovanligt.
Kristdemokraterna ligger under siffran för valet 2018, och börjar så sakteliga närma sig siffran för 2014. Risken för att till slut hamna under 4%-spärren är faktiskt inte helt utesluten. Fortsätter Ebba Busch att trampa i klaveret och allt mer förvandla KD till en kopia av SD så är risken stor för partiets överlevnad. Senaste klavertrampet att efterlysa mer skjutgalna poliser insåg hon snabbt var att rejält skita i det blå skåpet och hon har försökt att prata bort det. Så var det ju också med att erkänna förtal av pensionären Esbjörns advokat för att sedan hävda att hon inte alls gjort något fel. Jag tror att Ebba Busch har gjort sitt och det är nog många inom KD som önskar Göran Hägglund eller Alf Svensson tillbaka.
Miljöpartiet ligger risigt till. Men, det går i varje fall i rätt riktning och man ligger närmare strecket än vad Liberalerna gör. Jag tror att ett misstag för Miljöpartiet är systemet med talespersoner. Det finns ingen riktigt tydlig ledare som kan uttala sig och det innebär att allt blir otydligt. Annars borde ju faktiskt ett parti som bedriver aktiv miljöpolitik ha bättre förutsättningar. Att hoppa av regeringen var nog ett annat misstag. Men, kanske kan man klara sig?
Liberalerna slutligen ligger riktigt risigt till. Rejält under strecket och inget som tyder på någon uppgång. Inte ens att byta partiledare fick någon effekt när Sifo frågade ut mer än 7.000 svenskar. Men, jag tror att de flesta insåg att Johan Pehrson står för exakt samma politik som Nyamko Sabuni. Dvs ett närmande till Sverigedemokraternas rasistiska populism, något som står helt i motsats till klassisk liberal politik. Hur Liberalerna ska lyckas föra en liberal politik inom den Brunblå sörjan om nu olyckan är framme och man lyckas rädda sig kvar i Riksdagen är spännande att se. Men att vara minst tillsammans med ett Moderaterna som tagit två steg åt höger, Sverigedemokraterna som anser att liberalism är deras största fiende och ett Kristdemokraterna som tagit 4 steg åt höger gör det till en svår kamp att värna liberala värderingar. Det kommer helt enkelt inte att gå! Kanske är det bäst att man slipper försöka genom att åka ut?
Läs:
SvD/Sifo: Ingen Johan Pehrson-effekt för L
. - Svenska Dagbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar