Vi har olika liv

» Stackare

Det händer att jag tycker synd om människor. Människor som vissa kanske inte alls tycker synd om, men där jag egentligen tycker synd om det liv dom "tvingats" in i, eller i varje fall känner sig "tvingade" in i. T.ex. tycker jag faktiskt synd om de som föds (eller gifter sig) in i Kungafamiljen. Tänk att aldrig få ha ett privatliv. Att alltid vara påpassad. Att behandlas på ett i det närmaste förnedrande underdånigt sätt. Allt man gör skildras i media. Skulle man försöka sig på någon form av privatliv så kommer det också med stora rubriker i skvallerpressen. Att födas som barn i Kungafamiljen är egentligen ett brott mot Barnkonventionen!

Jag råkade läsa en liten artikel om stackars Katarina Martinson i Stockholm som fått problem med stadsbyggnadskontoret i Stockholm. Vet du inte vem Katarina är? Jo, hon är industrimannen Fredrik Lundbergs dotter. Katarina, som alla andra, har problem med att hitta något boende i Stockholm. Ni vet tillfälliga andrahandskontrakt, bo hemma hos föräldrarna och allt det där. 2017 fick hon äntligen napp och kunde köpa sig en bostad. Men, det blev ju dyrt att få det fixat. Rekorddyrt. Närmare bestämt kostade lyan 125 miljoner kronor. Men hon har tur, hon har nog lätt att få banklån, pappsen kan väl gå i borgen.

Det är bara det att det hela kräver ombyggnad och modernisering eftersom det använts som kontor tidigare. I och för sig kostar ombyggnaden ytterligare 50 miljoner kronor, men stadsbyggnadskontoret ställer sig på tvären och vill inte gå med på alla förändringar av utsidan på huset som ska genomföras. Men det är egentligen inte dom här problemen som jag tycker synd om Katarina för. Det fixar nog de politiska vännerna i nämnden.

Det jag tycker synd om Katarina för är hur den stackaren ska bo. Sex våningar med källaren inräknad. Fy f-n för att behöva ta hissen när man ska äta frukost, gå ut, ta ett träningspass i gymmet och allt det där. Jag kan föreställa mig den här mobiltelefonkonversationen:

- "Ring, ring"
- "Hallå, vem är det"
- "Det är jag älskling. Var är du?"
- "Jag är i biblioteket på plan 2, ville du något?"
- "Jo, kan du vara snäll och ta hissen ner till gatuplan och ta in posten. Jag tror nya katalogen från BonPrix har kommit."
- "Det ordnar jag. Var är du själv?"
- "Jag är i sovrummet på plan 4."
- "Jag kommer upp så fort jag hinner. Jag tänkte stanna till och gå på toa på plan 3 på vägen upp. Jag tror jag har en korsordstidning liggande där."
- "Det är OK. Kan du kolla om min Svensk Damtidning också ligger på toan på plan 2 eller toan på plan 3 och ta den också med dig upp."
- "Visst älskling. Tänkte du sova på plan 4 i natt? Jag hade tänkt sova i sovrummet på Gatuplan i natt."
- "Nä, Calle lille. Det är så störande med bilarna där nere. Vi ses när du kommer upp med hissen älskling!"

Vad tror ni? Kan det låta så?

För att inte tala om att städa kåken! Det måste vara ett rent helvete. Fast det är klart, det är ju tur att det finns RUT-bidrag så att vi andra skattebetalare kan stötta upp med att subventionera en del av kostnaden.

Nä, jag är inte avundsjuk, jag tycker synd om dom stackarna. Kan ni föreställa er hur ofta man förlägger sin mobiltelefon och allt annat. Föreställ er att ha 6 våningar att leta igenom! Förlägger man mobilen kan man ju alltid se till att ringa till den så hör man var den är. Men det gör man ju inte om man är på Plan 4 och mobilen ligger på Gatuplan. Nä, fy tusan, jag är inte avundsjuk. Jag tycker synd om stackars Katarina! Fast tänk så mycket gott alla dessa miljoner kunde gjort för andra!

PS. Är det något nytt i Sverige att kalla våning 1 för Gatuplan och sedan våning 2 för Plan 1 och så vidare? Eller är det bara jag som är gammalmodig?