Det sket sig med undergången

Det verkar gå dåligt med den där Domedagen i dag. Än så länge har jag inte hört rapporteras om någon enorm jordbävning, inte ens någon liten sådan. Jag följer med spänning hur Family Radio på sin hemsida ska förklara hur man kunde räkna så fel. Fast egentligen har jag själv haft en liten Domedag i dag. I förmiddags fick jag en stor tung stålgunga i huvudet. Det var nog tur att jag hade min tjocka läderkeps på huvudet, annars hade det säkert uppstått blodvite. Men jag kände mig lite lätt groggy en tid efter. Sedan uppstod det verkligen blodvite på eftermiddagen. Medan jag med sekatör klippte ner en liten torr buske i trädgården tog jag fel på ett ringfinger och en torr gren... Det uppstod tyvärr blodvite. Men mer än så blev det inte med den där domedagen.

Miljöpartiet har haft sin kongress och valt nya språkrör. Att Gustav Fridolin skulle bli det ena var det väl ingen som inte hade räknat ut. Men däremot blev kampen mellan Åsa Romson och Mikaela Valtersson inte alls så jämn som man hade förväntat. Att Åsa Romson vann så överlägset fick nog en del inom Högeralliansen att fälla en liten tår av besvikelse. Mikaela Valtersson ses som stående mycket närmare en borgerlig ståndpunkt, och nu blir det svårare att locka över Miljöpartiet till samarbete med Högeralliansen än vad man hade hoppats på. Vad bytet på språkrörsposterna i övrigt innebär för Miljöpartiet är det på tok för tidigt att tro något om.

Och så noterar jag att Högerextremisternas demonstration i Göteborg mot invigningen av en moské fick mycket mindre uppslutning än förväntat. Utan en grupp tillresta Europanassar som reser runt i Europa och demonstrerar hade det väl nästan kunnat kallas fiasko. Det får vi väl ses som ett rejält beröm till svenska folket. Motdemonstranterna som demonstrerade för religionsfrihet och öppenhet var mer än 10 gånger så många. Tyvärr var det som vanligt en liten grupp idioter som främst är ute efter att slåss som förstör hela demonstrationen. Deras uppträdande är en skam för svenska folket.

En gång i tiden var jag riktigt duktig på tyska. Att jag inte är det längre upptäckte jag i går på kvällen. Jag fick nämligen mejl från en gammal brevvän som bor i vad som då var Östtyskland. Att skicka ett kort svar direkt var inte lätt. Vi har brevväxlat i flera perioder under många år - på tyska alltså. 1974 var jag till och med och hälsade på henne där hon bodde i den lilla byn Großaga som ligger söder om Gera i det som var södra DDR. Under en vecka var jag byns medelpunkt! Det här var en resa som lite gjorde att jag tappade tron på myten om kadaverdisciplinen bakom järnridån. Östtyska tullare hade väl inte det bästa ryktet. På den här tiden var det populärt med en liten väska som satt i livremmen för pass, plånbok osv. När tåget lämnade färjan i Sassnitz och tullarna steg ombord stegade en av dessa fram till mig, pekade på min väska och sade: "Waffen?" Utan att tänka svarade jag med ett leende: "Ja?". Svaret gjorde mig något förvånad: "Haha" och så gick han vidare till nästa resenär.

Nästa händelse som fick mig att ändra åsikt berodde på att jag precis hade muckat från min militärtjänst, bara en dryg månad innan resan. Detta visste Heidi, och eftersom det låg en sovjetisk militärbas precis utanför byn trodde hon att jag skulle tycka det vore spännande med ett studiebesök inne på militärbasen. Jag trodde inte att det fanns en chans att vi skulle bli insläppta, men det trodde hon. Alltså promenerade vi en vacker förmiddag ut till militärbasen och möttes av två rökande vaktposter med k-pistarna liggande slängda i gräset. Men tyvärr, dom vågade inte släppa in oss eftersom de flesta var ute på en övning och dom hade inget befäl att få bekräftat av. Taskigt! Det hade varit spännande att vara en av få svenskar som varit inne på en sovjetisk militärbas.

Efter ett antal år slutade Heidi att skriva, och förklaringen kom först kort efter att Berlinmuren hade fallit. Då kom det ett brev där hon berättade att hon inte hade kunnat ha utlandskontakter efter att ha gift sig med en polis. Tyvärr dog kontakten sedan ut efter några år. Den epostadress hon fick av mig för länge sedan hade upphört när hon ville kontakta mig igen. Men nu hade hon hittat min blogg och där hittat en ny aktuell epostadress. Jag får nog fräscha upp min tyska. Och jag måste mejla min indiska läkarvän Debashis också. Jag kanske skulle ge mig ut och leta på nätet efter mina andra brevvänner jag hade under många av runt om i världen under många år.

Och i går vann HIF i fotbollen medan AIK förlorade i dag. Kan livet bli bättre?