För en liten tid sedan läste jag om några forskare som mätt hur fort folk gick i olika storstäder. Och deras undersökning visade att storstadsbor stressar, och att tempot har ökat på senare år. Bland de städer i världen där folk har mest brådis var Köpenhamn underligt nog. Stockholm fanns inte ens med i undersökningen. Den anses väl internationellt för en småstad. Själv tycker jag inte att köpenhamnarna är speciellt stressade, men kanske går jag på fel ställen vid fel tidpunkt. Strøget är kanske fel plats att mäta på. Där är danskarna dessutom i minoritet bland alla turister. En mindre vetenskaplig metod att mäta hur stressade folk är i städer är att studera beteendet i rulltrappor. Stå still på fel sida i rulltrappan i Londons tunnelbana är till exempel inte rätt metod att värna sin egen hälsa. Man blir direkt nedsprungen. Ju mer stressat folk är, desto mer springer dom i rulltrappan. Jag själv har brukat skämta om att det brukar ta 2 dagar i Stockholm, sedan halvspringer man som alla andra 08-or. I Helsingborg finns inte den tidigare nämnda disciplinen i rulltrappor. Mycket få människor går i rulltrappan, och då får man vara så god att gå i sicksack mellan de som snällt åker. De tillfällen folk går i rulltrappan i Helsingborg är när rulltrapporna på Knutpunkten som vanligt står stilla - även kallat Manuell rulltrappa! Tyvärr verkar rulltrapporna i Knutpunkten vara levererade av Bombardier - dålig kvalitetskontroll.
Ingela verkar har ett särskilt öga för att hitta mobiltelefoner. I dag var det den andra på mindre än två år som jag sattes att försöka hitta en ägare till. Den förra låg på en stig, den här på en parkbänk. Det här med att sitta och leta igenom någon annans mobil efter ledtrådar till vem som äger den är en mycket pinsam aktivitet. Man vet ju inte vad man kan hitta. Folk verkar spara den ena pinsamheten efter den andra i sin mobil så man vågar ju inte leta hur som helst. Den förra lyckades vi hitta ägaren till genom att hitta telefonnumret på hitta.se. och där fanns även ett hemnummer - det hade ju liksom inte varit någon nytta att ringa på mobilen. Den här gången hittade vi en "Pappa" i telefonlistan, och genom att ringa honom och berätta att vi hittat en mobil med det speciella numret så kunde han ju kontakta den rätta ägaren. Håll i era mobiler!
Det här med att det ska slåss i ishockey verkar vara ett måste bland de inblandade. För en tid sedan läste jag om en ledare som tyckte att ett rejält slagsmål lättade upp stämningen och att det gladde publiken. I dag har Aftonbladets sportbilaga rubriken "Stoppa inte slagsmål" över ett helt uppslag och deras hockeyskribent Tomas Ros fortsätter med "Slagsmål skadar inte - det höjer upplevelsen..." Det är inte underligt om idrottsfansen uppför sig illa när ledare, spelare och journalister tycker att ett rejält slagsmål höjer stämningen. Jag som trodde att man tittade på hockey för att titta på lirare. Vill man se slagsmål kan man gå på boxning eller på bio. Skäms dom inte ett dugg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar