Visst är det underbart att vakna upp tidigt på morgonen med ett litet varmt knyte som tryggt sussar vid sidan om en i sängen. Kimmy, min minste, kommer varje natt, och i allmänhet märker jag inte ens när han kommer och kryper ner. Utan har efter åratal av träning vant mig vid att ligga och trängas. Det är bara de nätter då han inte somnar om när han kommer som är problemet. Att ha en liten autistisk gosse på 8 år som kryper omkring i sängen och skrattar och har jättekul från klockan två på natten fram tills man normalt skulle upp är ingen höjdare. Man brukar vara ganska så ordentligt trött under dagen som kommer. Anledningen till att jag tar upp ämnet är att jag vaknade vid femtiden av att det befann sig två arvingar i sängen förutom jag själv. Även storasyster tyckte tydligen att det skulle vara gosigt att tillbringa morgonen i den trygga värmen. Men jag tycker att det är lite jobbigt när man får ligga på sidan i kanten av sängen med en hand i golvet för att inte trilla ur. Men mysigt är det trots allt. Och man får väl bjuda på det någon gång då och då. Fast jag tycker ju att någon av dom kunde valt mammas säng istället. Men man får väl känna sig hedrad i varje fall. Det är tur att inte storebror kommer också. Men vid 21 års ålder har han vuxit ifrån det.
Det får bli att ta vara på de goda stunderna istället för död och förintelse på nyheterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar