Ett ekonomiskt chockbesked

Vi kan notera att USA för första gången i modern tid fått sitt kreditbetyg sänkt. Från AAA till AA+. Sänkningen ska nog egentligen inte ses som att den amerikanska ekonomin som sådan blivit så pass sämre att det motiverar en sänkning. Utan istället ska det ses som en markering att det amerikanska politiska systemet inte är kapabelt att fatta de beslut som är nödvändiga för att reda ut en ekonomisk kris. Det kompromissförslag som antagits i sista sekunden är ju faktiskt bara ett beslut som skjuter problemen framför sig. Hur USA ska få ekonomin i balans skjuts på framtiden till en arbetsgrupp eftersom man inte kunnat komma överens. Sänkningen ska nog inte tolkas som ett nålstick till Barack Obamas presidentskap utan snarare mot det Republikanska parties chicken-race med vägran att själva bidra till en lösning och vilja att kompromissa. Förhoppningsvis inser det amerikanska folket detta också.

Samtidigt som vi här i Norden just nu diskuterar det extrema våldet (=terrorismen) från extremhögern så ser jag att i USA ökar våldet mot HBT-personer. Ett våld som kommer från ungefär samma grupper. Varannan vecka mördas någon i USA på grund av sina sexuella prioriteringar. En del mord i ren affektion, men andra är mer planerade dåd. Mord som har sin grund i det hat som sprids inom vissa grupper. Ett hat som de flesta som sprider det naturligtvis inte har som syfte att det ska resultera i våld. Men där hatspridandet får vissa personer till att spåra ur totalt. Och de som sprider hatet har en indirekt skuld till våldet.

För övrigt ser jag att Försäkringskassan gett tummen ner åt Högeralliansens förslag till att lösa problemen för de som en gång slängts ut ur sjukförsäkringen men som Arbetsförmedlingen konstaterat är för sjuka för dom. Många av dom står helt utan ersättning när dom sedan återvänder till Försäkringskassan och hänvisas till kommunernas Socialkontor och Försörjningsstöd. En skam för ett välfärdssamhälle. Men så går det när Högerpolitiker ska styra.

Sommarjogging 2011: Det känns att jag bara hinner springa en runda i veckan. Det är något som inte riktigt räcker till för att hålla sig på topp, om man nu ska uttrycka det på det viset. Hur som helst fick det som vanligt bli veckans runda på lördag förmiddag. Jag hade funderingar på att springa lite längre än vad gjort på sista tiden då det blivit 7,5 km varje gång. Så jag gick ut lite lättare än förra lördagen, men när jag kom till den punkt då det var dags att bestämma mig för att svänga höger istället för vänster insåg jag att jag var för trött i benen för att orka ännu längre. Alltså fick det bli 7,5 km även denna gången. Den bästa bortförklaring jag kan komma på är att jag hade motvind de första kilometrarna! Tiden i dag slutade på 42.50. Skrivet med lite mindre siffror för att markera att jag uppskattar om ingen lägger det hela på minnet.

Eftermiddagen ägnades åt en promenad med Kimmy och sedan lite beskärning av ett äppelträd. Det är fruktansvärt lite äpplen på trädgårdens träd i år. Det finns fyra äppelträd och alla har usel skörd. Däremot är det ganska gott om päron. Tyvärr har träden fått päronpest för många år sedan så det brukar inte bli något av det hela. Men i år verkar det som om päronpesten inte hinner förstöra allt. Jag plockade det allra första päronet i dag på ett träd som är mycket tidigt. Tyvärr har trädet för länge sedan nästan dött av ålderdom, men jag nänns inte ta ner det eftersom päronen är så goda. Men tyvärr är det snart helt dött.

Och på kvällen blev det bio. Den franska Potiche - en fransk troféhustru har jag väntat på en tid. Men när den dök upp på Röda Kvarn förra helgen fungerade inte deras internetbokning. Men filmen gick kvar även denna helgen och genom tillmötesgående personal så hade jag två platser bokade. Och det är uppenbart att Röda Kvarn (som drivs av Folkets Hus-rörelsen) har en annan publikkrets än Filmstaden. Kevin och jag var nog dom yngsta i salongen. Men det gjorde inget, filmen var ingen besvikelse. Catherine Deneuve, Gérard Depardieu och Fabrice Luchini gör en riktigt trevlig film med en hel del budskap. Inte minst ett feministiskt sådant. Men den är värd att se bara för att få sig ett antal goda skratt. Suzanne (Deneuve) är den kuvade och bedragna hustrun till den elaka paraplyfabrikören Robert (Luchini). Detta medan min favorit Depardieu spelar den kommunistiska borgmästaren som Suzanne en gång hade en eldig älskog med i skogen. Vad som händer sedan arbetarna i paraplyfabriken strejkat och låst in den elake direktören ska jag inte gå in på närmare. Men vi kan väl säga att det blir en hel del ombytta roller. Och det slutar med att Suzanne väljs in i det franska parlamentet. Filmen utspelas på 70-talet ska det påpekas. Jag ger utan tvekan filmen 4,5 paraplyer i betyg. Se den om du får möjlighet, om du inte redan gjort det!