Om olika räntesatser

Medan Grekland brottas med skyhöga räntor på sina lån sedan de olika kreditinstituten gett landet skräpstatus när det handlar om kreditvärdighet så fortsätter USA att kunna låna miljarder efter miljarder till låga räntor eftersom samma kreditinstitut fortsätter att ge USA högsta kreditbetyg. Jag utgår ifrån att detta beror på att kreditinstituten är så skickliga på att bedöma kreditvärdigheten. Lite tvivel har jag dock när man ser att alla tre stora institut gav Investmentbanken Lehman Brothers högsta kreditbetyg ända fram till dagen innan hela härligheten gick i konkurs och drog stora delar av finansvärlden med sig 2008. Kan det vara så att alla tre instituten (som i stort sett ligger grannar i New York) har olika måttstockar på olika länder baserat på hur långt bort från New York dom ligger?

Självklart är det så att USA (för att fortsätta med samma jämförelse) förtjänar ett högre betyg än Grekland. Men med tanke på USA:s skuldbörda (USA:s statsskuld ligger på över 100% av BNP) och den växer, så är jag tveksam till den stora skillnaden. Medan Greklands politiker faktiskt beslutat om åtgärder (vi kan diskutera om dom räcker och om dom är dom rätta) så kan man i USA inte enas om något. Det behövs både nedskärningar i budgeten (där militären och dess många krig runt om i världen slukar enorma summor) och förstärkningar av inkomsterna genom skattehöjningar. Men medan Republikanerna i USA säger blankt Nej till att ta tillbaka en del av Bushs skattesänkningar som är en del av problemet så säger Demokraterna Nej till nedskärningar i utgifterna. Slutresultatet är att antingen hamnar USA om några veckor i en situation där pengarna är slut och det finns inte pengar till att betala ut löner och pensioner eller också lyckas man enas om att öka lånetaket och fortsätta låna ännu mer pengar.

De som är riktigt konspiratoriska (eller bara skämtar) har konstaterat att Kina lagt ner eventuella planer på att erövra världen med militären. Man köper helt enkelt världen. Skulle Kina kräva in de pengar man lånat USA sitter amerikanerna på pottkanten. Det är tur att kreditinstituten inte sänker betyget så att räntan går upp.

Och i Storbritannien fortsätter avlyssningsskandalen att skörda offer. Senaste nytt är att dels har Rupert Murdochs kronprinsessa (och konservativa partiets premiärminister David Camerons personliga kompis) Rebekah Brooks nu gripits av polisen. Och chefen för Scotland Yard, Paul Stephenson, har avgått sedan det står allt mer klart att poliser mutats att lämna ut material till Murdochs tidningar. Och Scotland Yard har smusslat undan undersökningar mot Murdochs imperium. Skandalen kommer allt närmare premiärminister David Cameron sedan det stått klart att Rupert Murdoch och Rebekah Brooks tillhör ett litet fåtal som bjudits hem till premiärministern på privata middagar vid flera tillfällen. Något som inte ens regeringskollegor förärats.

Det händer att även en bloggare börjar fundera över livets väsentligheter. I går grattade jag ju de svenska tjejerna till bronspengen i fotbolls-VM. I dag läser jag i Aftonbladets Sportbladet en intervju med Josefine Öqvist som ju när det var 25 minuter kvar att spela tydligen blev utvisad och fick följa resten av matchen via en TV-monitor som fanns i dopningsrummet. Och därifrån berättar Josefine: - "Jag hade så ont i hjärtat och maskara överallt för att jag grät så mycket." Och detta får mig att fundera lite. Har verkligen kvinnliga fotbollsspelare på elitnivå när dom spelar match om bronspengen i VM lagt på maskara innan dom springer ut på fotbollsplanen? Har dom inte tänkt sig att bli jävligt svettiga? Har dom inte tänkt sig att det kan bli en liten dust då och då med motspelare? SÅ fantastisk är väl ändå inte maskaran? Eller är förklaringen den att det första Josefine gjort sedan hon blivit utvisad är att sminka sig lite med maskara innan hon sätter sig tillrätta och tittar på matchen? Men, är det så lämpligt att lägga på maskara när man är svett, andfådd och hjärtat pumpar på för fullt? Mig icke begripa något! Är det någon som kan förklara?

Slutligen läser jag med behållning Jacob Bursells krönika i Svenska Dagbladet. En krönika som visar att ifrågasättandet av EU och Euron sprider sig inom näringslivskretsar. Ett par citat: - "Att svenska folket sa ja till EU för drygt 15 år sedan är ingen garant för att den hållningen står fast i dag." och raden "en verkligt förankrad politisk union måste byggas underifrån, inte ovanifrån" borde alla EU-byråkrater och EU-entusiastiska politiker hänga framför ögonen och fundera över - både en och flera gånger.