Var stolta över vårt kulturarv

I dagens Aftonbladet kan vi läsa en debattartikel skriven av Jan Nordwall och Birger Svanström som är generalsekreterare och förbundsordförande för Sveriges Hembygdsförbund. Under rubriken SD:s hembygd är inte vår hembygd kan vi läsa en av de klart bästa debattartiklar jag läst på länge. Det vi kallar för "svensk kultur" är en sammansmältning av mängder av inslag från stora delar av världen. Jag upplevs själv nog av SD som "svensk". Men min mammas släktforskning visar på vallonblod, polskt blod och ryskt blod bland annat. Och dessutom bor jag i en del av Sverige som var dansk för inte så hemskt länge sedan. Genom min mammas arbete i vår lokala hembygdsföreningen är jag också lite lätt aktiv. Dom vill visa hur vi levde och bodde förr i tiden. Inte för att det var bättre då, inte för att det är bättre än på annat håll. Men för att vi har mycket att lära av hur vi levde då. Precis som vi alltid har lärt oss och fått influenser från andra. Det kan vara nyttigt att besöka den lokala hembygdsgården. Där finns kanske gamla tidningslägg från 30-talet. Det finns mycket hemskt att läsa där. Hur det då som något självklart spreds lögner och myter om judar. Hur allt ont kunde skyllas på judarna. I dag sprids det liknande myter och lögner om muslimer. Och allt ont skylls nu på muslimer. Det kan vara nyttigt att läsa och reflektera över detta.

Det är budgettider och som en händelse råkar SÄPO meddela att terroristhotet ökat ett steg. Vad det beror på vill man inte kommentera, men det kommer ju lägligt när budgeten ska läggas fram. För övrigt lever världen just nu i terroristhysterin tidevarv. I USA avslöjades det nyligen att det är så många olika organisationer som fått extra anslag för terroristbekämpning och terroristkontroll att man centralt inte har någon koll på vad som egentligen händer. För några dagar sedan drabbades en canadensare av terroristhysterin i Stockholm. En försmådd flickvän skulle hämnas på honom när han flög till Pakistan för att gifta sig med en annan, så hon ringde in och berättade att han hade sprängmedel med sig ombord. Planet nödlandade direkt på Arlanda och den stackars ovetande grabben plockades av flygplanet. Trots att det mycket snart stod klart att allt var falskt tog det flera dagar för den stackaren att lyckas flyga vidare. Alla flygbolag vägrade ta honom ombord i den allmänna terroristhysterins namn.

Däremot kan man nog mest skratta åt Aftonbladets hyllningsartikel om Vickan och Daniel för några dagar sedan (all tidningspublicitet om kungligheter brukar anta någon form av underdånig hyllning). Paret framställdes som hjältemodiga sedan dom fortsatt sitt besök i Paris, trots att dom befunnit sig en kilometer från Eiffeltornet när det ringts in ett falskt bombhot mot just Eiffeltornet. Tänk vilka hjältemodiga knugligheter vi har!

Det händer att trevliga händelser förvandlas till mindre trevliga händelser. När jag var ute och gick en runda med Kimmy och skulle passera järnvägsövergången vid Östergatan så gick bommarna ner. Och det är ju något man är ganska van vid. Det sker ju ett antal gånger i timmen. Men det som kom körande var en ganska trevlig syn. Ett 15-tal gamla SJ-personvagnar av olika ålder (tydligen i de flesta fall tillhörande Bergslagernas Järnvägssällskap) dragna av ett RC2-lok tillhörande Tågab. Och det var ju trevligt, men så stannade tåget mitt för vägövergången, blev stående en tid och så backade man. I och för sig positivt eftersom det innebar att jag kunde plocka fram kameran och ta ett antal bilder. Dock hade jag bara en analog kamera med. RC2-loket tillhör de 10 lok som de österrikiska järnvägarna köpte samtidigt som SJ köpte in sina RC-lok. 9 av de 10 loken har på senare år återvänt till Sverige och Tågab. Det här loket var målat i TGOJ-färger. Det tråkiga när bommarna går ner för "växlingsmanövrar" på bangården i Åstorp är att dom inte fälls upp automatiskt när tågen har backat tillbaka. Man kan bli stående ganska länge innan någon vid centralen nere i Malmö har fikat färdigt och upptäcker att det kanske är dags att ta upp bommarna igen i Åstorp. Allra värst är när man inte tar upp bommarna alls förrän ett nytt tåg har passerat. Jag bara väntar på att det ska ske en olycka där någon tröttnar på att vänta och kryper under bommarna - och så kommer det ett tåg igen. Min gissning är att tåget skulle till Ängelholm och Järnvägsmuséet där för något arrangemang.