I söndags skrev jag om "Husmark Pehrssons totalbankrutt". Petter Larsson använde i går på Aftonbladets kultursida uttrycket "Minister i klister" för att beskriva samma fenomen. Han använder också Don Quijote för att beskriva Socialförsäkringsminister Cristina "en tredagars släng av utbrändhet" Husmark Pehrssons (m) kamp. Och det har jag också gjort ett flertal gånger. Jag undrar om Petter och jag kan vara släkt?
Jag kan också märka en växande irritation från Försäkringskassans ledning över Socialförsäkringsministerns bristande kompetens. Att hon är irriterad över hela tanken på en allmän generös Socialförsäkring är något vi har förstått länge. Som moderat hade hon helst sett en privatisering av hela verksamheten. De delar som kan göras lönsamma kan tas över av privata entreprenörer. Och de som inte är lönsamma? Taskigt för dom!
Ett hela tiden växande problem med den nya centraliserade Försäkringskassan är det växande avståndet mellan oss handläggare och de medborgare som vi har som uppdrag att betjäna. En av filosofierna bakom Produktionsdirektör Maivor Isakssons omdaning av verksamheten är en stor centraliserad telefonikundtjänst. En kundtjänst som ska sköta den mesta av kontakten med "kunderna". Tyvärr fungerar detta inte i verkligheten. De allt färre "kunder" som lyckas komma fram till oss handläggare klagar i ökande omfattning på felaktiga råd, okunniga svar samt ett snorkigt och otrevligt bemötande. Och detta är något som jag skäms och blir förtvivlad över. Jag tror att detta beror på att de som hamnar på dessa tjänster ofta har en bristande erfarenhet av att verkligen ha kontakt med människor. Samtidigt som dom förväntas svara på alla möjliga frågor på allt kortare tid. Man blir undrande när man får höra en företrädare på kommunens socialtjänst berätta att ett av deras stora problem numera är Försäkringskassans långa handläggningstider och att det sedan är nästan omöjligt att få kontakt med en handläggare. Och några dagar senare får man höra en av de som lämnat Försäkringskassan berätta att hon börjat förstå klagomålen över att nå oss handläggare. Hon kan inte heller i sitt nya jobb få kontakt med en handläggare på Försäkringskassan när hon behöver hjälp eller information.
Jag har räknat ut att när jag nu snart slutar har jag varit anställd på Försäkringskassan i 12.237 dagar. Dom flesta har jag trivts och varit stolt över mitt arbete. Men tyvärr har detta på senare tid förvandlats till något annat. Stoltheten gäller inte längre.
I vissa sammanhang är det accepterat att klå upp folk, i andra är det inte. I dagens Aftonbladet berättas på ett ställe att diskussionen mellan jurymedlemmarna i såpan TV-stjärnan slutade i att Anne Lundberg gav Janne Josefsson en örfil. I sportbilagan berättas om hur Frölundas Michael Holmqvist fäller Färjestads Richard Wallin - med ett knytnävsslag från avbytarbåset där han sitter. Hade en man under en diskussion i hemmet gett sin hustru en örfil hade en polisanmälan garanterat resulterat i en fällande dom för hustrumisshandel. Men tydligen är det OK att i en jurydiskussion om vem som ska åka ut i en dokusåpa örfila en jurykamrat, och skylla det på "jag är rätt fysisk av mig". Undrar om en hustrumisshandlare kan komma undan med det. När det gäller hockey är det inget som förvånar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar