Det är nu drygt två månader sedan jag skrev till Försäkringskassans generaldirektör Curt Malmborg och ställde några konkreta frågor om hur han såg på min personliga framtid inom Försäkringskassan. Efter mer än 33 år som anställd på Försäkringskassan har jag undringar över hur stort intresset är från kassan av att kunna behålla mig som en del av personalen. Det var den 24 oktober som jag skrev till Curt. Exakt en månad senare, den 24 november skickade jag en påminnelse med samma frågor eftersom jag inte fått någon reaktion. Nu har det som sagt gått mer än två månader, men varken Curt Malmborg eller någon sekreterare har bemödat sig om att på något sätt reagera. Jag har inte gått och hoppats på något smart svar som löser alla problem, men hade faktiskt förväntat mig någon form av reaktion. Om inget annat så i varje fall ett svar med: "Tack för ditt brev, vi har noterat dina synpunkter men kan naturligtvis inte lägga oss i enskilda ärenden." Att jag skrev berodde inte på att jag trodde det skulle leda till något, utan det handlade nog mest om egen terapi. Dvs att få fundera igenom mina egna frågeställningar, och kanske inför mig själv tänka igenom lämpliga svar. Att Generaldirektör Curt Malmborg skiter i mig är i och för sig inget som förvånar mig. För Försäkringskassan ser inte längre gammal erfaren personal som individer utan bara som brickor som kan flyttas runt bäst det passar Huvudkontoret. Det är den kultur som gäller i dagens toppstyrda organisation. Det som nu gäller för mig är om jag för principens skull ska fortsätta och påminna Curt Malmborg om att det faktiskt hör till god ton att svara på brev. Eller ge upp och konstatera att Curt Malmborg är fullt upptagen med annat och har ingen att delegera till. Eller kanske man skulle ställa frågorna på nytt i ett öppet brev på någon tidnings insändar- eller debattsida?
Det är nu tre år sedan tsunamikatastrofen drabbade områdena kring Indiska Oceanen. En tragedi som har högtidlighållits på många håll i världen. I Sverige handlade diskussionen efteråt främst om hur det kunde ta så många timmar innan man på officiellt håll i Sverige insåg vad som hänt. Och också om att den svenska insatsen för att hjälpa de svenskar som drabbades var allt för tafatt. Men kanske ska vi vara lite mer realistiska och titta över vår egen lilla horisont. Drygt 500 svenskar dog i katastrofen, nästan alla i Thailand. Totalt dog i Thailand omkring 5000 människor, de flesta utländska turister. Och de första dagarna var hela världens intresse riktat mot just Thailand. Antagligen för alla de utländska turister som drabbades där. Efter några dagar insåg världen plötsligt att den stora katastrofen inte hade inträffat i Thailand utan i Acehprovinsen i Indonesien. Där dog 170.000 människor. Totalt dog 230.000 människor. Förutom den svenska senfärdigheten kritiserades också att svenska staten inte omedelbart såg till att flyga hem de svenskar som överlevt. Men jag har den åsikten att detta väl var charterbolagens uppgift. Dom hade ju tagit betalt för returresor. Men fick nu dubbelt betalt för hemresorna eftersom räkningen för deras hemresor skickades till de svenska skattebetalarna. Om man som svensk drabbas av en katastrof under semester i utlandet är hemresan normalt en fråga mellan dig själv, resebolaget och ditt försäkringsbolag. Inte för svenska staten. Drabbas du av en lavin i Österrikiska alperna så inte flyger staten hem dig. Men just när det gällde Thailand blev det plötsligt svenska skattebetalarnas ansvar. Varför? Jag accepterar ett argument för detta. Och det är att det var viktigt att få hem turisterna så att landet kunde koncentrera sig på sina egna innevånare. Och naturligtvis det faktum att katastrofen var så extrem att normala rutiner inte kunde gälla.
Slutligen noterar vi att den fredliga utvecklingen i världen ofta tar steg tillbaka istället. Mordet på Pakistans oppositionsledare Benazir Bhutto är ett bakslag för alla som hoppades på att militärdiktaturen Pakistan kanske skulle kunna ta ett steg i demokratisk riktning. Oberoende av vem som utförd dådet (militanta islamister eller militären - eller båda i maskopi) så är det ett stort bakslag. Oberoende av vad man egentligen anser om Benazir Bhutto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar