onsdag 3 oktober 2018

Alla pojkvänners dag

» Stackars Uffe

Så nära det stora målet men ändå så långt därifrån. Det är nästan så att jag känner lite medlidande med moderatledaren Ulf Kristersson. Allt sedan han såg en chans att sparka undan fötterna för Anna Kinberg Batra har han sett framför sig hur han snart skulle sitta på statsministerstolen. Sedan gick ju inte valet som han hade tänkt Uffe. De moderata siffrorna blev inte bättre bara för att man bytte ut Anna mot Uffe. Det var snarast stödboskapen i Centern och Kristdemokraterna som genom sina framgångar räddade Högeralliansen från ett totalfiasko. Visserligen lyckades Ulf Kristersson med lite kreativ matematik hävda att Högeralliansen var större än det Rödgröna regeringsalternativet. Men Uffes optimistiska kreativitet hjälper inte när det kommer till omröstning i Riksdagen. 144 är mer än 143 hur än Uffe försöker förneka detta. Till råga på allt innebar valresultatet också att stödpartierna i Högeralliansen i form av Centern, Kristdemokraterna och Liberalerna numera är större tillsammans än vad Moderaterna är.

Moderaterna
Till detta kan vi lägga att så fort Ulf på något sätt försöker antyda något som har med Sverigedumokraterna att göra så gör Annie Lööf och Jan Björklund klart för Ulf Kristersson att i så fall får han sköta detta utan dom. Nu lyckades Uffe få ihop en majoritet av den nya stora Högeralliansen till att fälla Stefan Löfvens regering och att välja hans partikompis Andreas Norlén till talman. Det gjorde att han i varje fall kunde uppnå ett delmål. Han fick i uppdrag att bilda en regering. Fast det är ju nu som de verkliga problemen börjar!

Hur f-n ska han få ihop det och slippa nesan av att misslyckas? Ulf Kristerssons drömregering är nog trots allt en Högeralliansregering med sina borgerliga kollegor men som styrs av honom. En regering som räddas kvar av att Stefan Löfven och Socialdemokraterna gör en ny variant av den så hatade Decemberöverenskommelsen - fast alltså tvärtom, och lovar att inte fälla regeringen. Sveriges största parti ska alltså vara snälla och låta de som gett dom sparken få regera utan störningar trots att dom är i minoritet. Visst är det något optimistiskt i överkant med den förhoppningen?

En annan variant som nog har ganska stort stöd inom vissa kretsar i Moderaterna och Kristdemokraterna (se Jimmie Åkessons berättelser om moderater som inofficiellt håller kontakten med honom) är samma regeringskonstellation men som istället har stöd från Sverigedumokraterna. Jimmie Åkesson är dock medveten om sitt pris och lär inte trycka på den gröna knappen om han inte får igenom en hel del av sina krav. Skulle Ulf Kristersson gå honom till mötes har Annie och Jan lovat att då hoppar dom av. Uffes hopp ligger nog i att Centern och Liberalerna i varje fall inte trycker på den röda knappen utan nöjer sig med den gula knappen.

Hur många bedömare som tror att Jimmie Åkesson eller Annie Lööf och Jan Björklund kommer att bryta sina löften är jag inte kompetent att bedöma. Politiker måste alltid vara beredda på att bryta löften. Skulle dom vara för principfasta så skulle läget allt för ofta bli totalt tillknäppt och hopplöst. Om Sverige ska få en regering så krävs det faktiskt att någon eller flera politiker frångår sina löften eller principer och gör sig villiga att kompromissa. Naturligtvis är det så att man då också får vara beredd på att det kostar. Men att vara FÖR principfast kan också kosta.

Men, jag tvivlar faktiskt på att Ulf Kristersson lyckas i den här rundan. Omöjligt är det inte, men jag har mina starka tvivel. Uffe ska nog vara glad för att han fått gott om tid på sig. Enligt Grundlagen ska en omröstning i Riksdagen ske inom fyra dagar, inte 14 dagar! Men, som sagt, ibland krävs det lite kreativitet.

Stackars Uffe! Så nära det stora målet men ändå så långt därifrån.

Inga kommentarer: