Funderingar

» Högeralliansen - Allians på dekis

Hur många är det som tror på att Högeralliansen fortfarande lever? Officiella företrädare för de partier som uppges ingå i Alliansen hävdar visserligen fortfarande att Alliansen existerar. Nästa minut är kritiken mot dom andra i alliansen intensiv. Istället är det nästan så att flera av partierna håller på att gå itu på mitten. Främst gäller detta väl Moderaterna som har delats upp i en SD-vänlig falang som tillsammans med den "nya" betonghögern i Kristdemokraterna som Ebba Busch Thor styrt partiet mot ser Sverigedumokraterna som det stora hoppet och Socialdemokraterna som det stora hotet. Inom Moderaterna är det bland annat Moderaternas Skånedistrikt som kommit att symbolisera den moderata högervridningen. Skånedistriktet har, trots kraftiga protester från Moderaterna centralt, sanktionerat flera moderata samarbeten med Sverigedumokraterna i skånska kommuner. Av detta framgår dock inget på deras hemsida som är den vanliga centralt producerade sidan. Men, vi hittar också ett antal moderata debattörer på det som så vackert kallas "sociala medier". Debattörer som ofta för fram en syn på verkligheten som gör att man undrar om dom verkligen är moderater eller är sverigedumokrater som glömt ändra partibeteckning. En sådan är Rebecca Weidmo Uvell vars långa blogginlägg åtminstone får mig att inte orka läsa färdigt. En annan är moderatpolitikern Ann Heberlein och den kanske mest kända, Hanif Bali, som ju en period av partiledningen tvingades att sluta twittra efter ett antal rejäla övertramp. Hans löfte att hålla sig borta höll dock inte så länge.

Men, vi har också ett "hat" från Moderaterna och Kristdemokraterna mot Centern och Liberalerna i allmänhet som man inte tycker är solidariska mot Högeralliansen. Center-hatet kallar centerpartisten Fredrik Federley fenomenet. Enligt stora grupper inom Moderaterna så är M störst i Högeralliansen, alltså får dom andra partierna i Alliansen foga sig efter vad Moderaterna tycker. Och dessa höger-moderater (av någon kallade fiskmås-moderater) ser alltså Sverigedumokraterna som en allierad och Socialdemokraterna som ett stort hot. Efter Ebba Busch Thors högergir av Kristdemokraterna ställer dessa villigt upp på den synen. Medan alltså Annie Lööf och Jan Björklund i Centern och Liberalerna istället ser Sverigedumokraterna som ett inte rumsrent parti och en form av hot mot demokratin. Sedan vill dom inte heller "underordna" sig Socialdemokraterna. Som en följd av detta alltså stiltje i regeringsförhandlingarna. Fast jag börjar allt mer undra om inte Annie Lööf håller på att satsa på att själv bli statsminister för en liten minoritetsregering med eventuellt Liberalerna och kanske Miljöpartiet.

Moderaternas utspel om att lägga fram en egen Moderat budget till Riksdagen är en sådan fråga som splittrar Högeralliansen. Som i så många andra frågor får utspelet stöd från Kristdemokraterna. Detta medan att Centern och Folkpartiet tycker att man ska avvakta en ny regering innan man börjar ställa olika budgetar mot varandra. Den sittande Övergångsregeringen måste ju lägga fram en budget. Men det är en budget som inte får innehålla kontroversiella förslag. Men det måste finnas en budget så att statlig verksamhet kan fortsätta att existera. I USA har man ju ett system där det i princip kan bli stopp om inte budgeten går igenom. Helt plötsligt kan pengarna utebli till offentliga verksamheter som då får stänga ner. Men Moderathögern vill alltså ha bråk i Riksdagen, och hoppas naturligtvis att Sverigedumokraterna ska stödja en sådan Moderat budget istället för den övergångsbudget som Regeringen är "tvingad" att lägga fram. Allt för att markera och hålla temperaturen uppe.

Moderaterna håller dessutom på att få en inflammerad debatt inför EU-valet. I dag har Moderaterna tre representanter i EU-Parlamentet, Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner och Gunnar Hökmark. Ett valresultat som sågs som ett fiasko. Nu har Fjellner och Hökmark meddelat att dom inte ställer upp för omval. Och samtidigt har Moderaternas valberedning petat Anna Maria Corazza Bildt från den nya listan. Detta trots att hon vill fortsätta och påpekar att hon var den av kandidaterna vid förra valet som fick flest personkryss. Maken Carl Bildt ställer upp för hustrun och är förundrad över hur partiet behandlar hans fru. Jag har naturligtvis inga synpunkter på vilka kandidater som Moderaterna sätter upp. Men det känns lite konstigt att peta en av tre kandidater samtidigt som de andra två hoppar av. Det hela är troligtvis bara ännu ett exempel på hur splittrat Moderaterna är.

Sverigedumokraternas framgångar, allra helst i Skåne, har ju också skapat ett problem för Moderaterna. Skånedistriktet har som jag sagt sanktionerat att Moderaterna ute i de skånska kommunerna upprättar samarbete med Sverigedumokraterna. Något som kritiserats skarpt från partiet centralt. Men, det är faktiskt inte i alla skånska kommuner där SD hade framgångar som Moderaterna ställer upp på samarbete med Sverigedumokraterna. I min egen hemkommun slutade det hela i tre block i Kommunfullmäktige. Där det största blocket som består av Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet tar hand om styret. Detta medan två jämnstora block, Sverigedumokraterna och Moderaterna tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna utgör opposition. Uppenbart är att den styrande minoriteten hoppas på att kunna skapa majoriteter i samarbete med det M-styrda blocket i enskilda frågor. Så här uttryckte en av de ledande centerpartisterna det med: - "Med de personförändringar som har skett i M tror vi, att det blir lättare att komma fram till enhälliga beslut för kommunens bästa." Vad han hänvisar till är M:s ledande tidigare politiker Pontus Pålsson som uppenbart var intresserad av ett samarbete med Sverigedumokraterna men som efter ett antal polisanmälningar om hot tvingades lova att avgå. Om han gjort detta formellt än är jag dock tveksam till. Något som kan hota mini-alliansens samarbete.

I grannkommunen Klippan ser jag i dag att man kommit överens om ett samarbete mellan Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet. Den gamla åstorparen Hans-Bertil Sinclair från Moderaterna ska tydligen bli kommunalråd. I Klippan gjorde Sverigedumokraterna ett bra val och blev största parti. Jag undrar om man från Skånedistriktet helst hade sett att Moderaterna i Klippan hade samarbetet med SD? Det var i Klippans kommun som invandrarföretagaren Darka Pervan skulle bygga en golvfabrik i Östra Ljungby. Ett samhälle där SD fick 40% av rösterna. Darka Pervan (som invandrat från Kroatien) drog sig ur. Han kunde inte tänka sig att placera fabriken i ett samhälle där synen på invandrare, som han själv är, är den som Sverigedumokraterna står för.

För övrigt kan vi ju konstatera att de Sverigedumokratiska avhoppen och uteslutningarna kommit igång ordentligt efter valet - i sedvanlig SD-tradition. Jag har redan konstaterat att Stefan Borg som moderater och sverigedumokrater kommit överens om skulle bli kommunalråd i Hörby tvingades avgå innan han ens valts. Trots försök att skylla på att alla hans övertramp skett som privatperson och inte som politiker blev till slut pressen för stor. Istället blir nu Cecilia Bladh (SD) kommunalråd. Hennes första uttalande blev att hon inte vågade gå ut ensam i Hörby. Vilket fick Polisen att påpeka att brottsligheten i Hörby minskar. Men det är den här rädslan som gjort SD framgångsrika. Nu läser jag att sverigedumokraten Lennart Strand i Älmhult (precis norr om den skånska gränsen) nu utesluts ur partiet efter sina hatiska övertramp. Sedan läser vi om den sverigedumokratiska riksdagsledamoten Patrick Reslow som också hotas av uteslutning (att bli utköpt...) efter sina mindre lyckade redovisningar av räkningar till Riksdagen. Det är helt enkelt för många tveksamma kvitton. Patrick Reslow lämnade strax före valet Moderaterna och gick över till Sverigedumokraterna...

Visst är politik både roligt och tragiskt?