En välregisserad föreställning

Så har då Annie Lööf under en välregisserad föreställning valts till Centerpartiets nya partiordförande. Under en mycket uppreklamerad kampanj för att visa hur öppet valet var. Fast när det sedan kom till kritan fanns det bara en kandidat, utsedd av valberedningen. Remarkabelt var att valet skedde med ovanligt få gamla ordföranden närvarande! Det ska bli spännande att se om Annie Lööf tänker fortsätta att arbeta hårt på att sudda ut den högerinriktade och nyliberala framtoning hon tidigare har haft. Och om hon försöker göra detta, om hon lyckas. Jag tror att hon kommer att fortsätta att försöka sudda ut denna profil utåt, men samtidigt kommer Centern att fortsätta sin dödsdömda färd ut på högerkanten. En profil som Moderaterna lämnat sedan dom insett att denna inte var framgångsrik.

Det var spännande att se folkpartikeln Jan Björklund gå ut och kräva ändringar i den energiuppgörelse som Maud Olofsson samtidigt hyllade. Folkpartiet fortsätter sin Golgatavandring på kärnkraftskramandets väg. Man har insett att överenskommelsen innebär att om Eon, Vattenfall eller Fortum inte vill bygga några nya kärnkraftverk så får inga andra göra detta heller. Eller också är Majorns utspel bara ett spel för galleriet som ett panikartat utspel där de Moderata röstboskapen försöker slita strupen av något av de andra småpartierna som ett krampaktigt försök att själva överleva. Alla inser att det inte finns plats i opinionen för tre små stödpartier till Moderaterna. Minst ett måste bort, och inget av partierna vill vara det som försvinner. Jag tror att det som trillar över stupet först är Kristdemokraterna med Centern på andra plats. Kristdemokraterna behövs inte, dom fyller ingen funktion. Medan Centern velar och hoppar så att ingen tycker att det är deras parti. Folkpartiet är i varje fall konsekventa i sin enfaldighet.

I dag har Palestinas president Mahmud Abbas i FN begärt att FN ska erkänna Palestina som en fullvärdig medlemsstat. Något som är en mardröm för främst USA. USA inser att den dagen måste komma då Palestina blir en självständig och oberoende stat bredvid Israel. Men, eftersom Israel inte accepterar detta vågar man inte driva frågan. Ingen amerikansk president vågar göra sig till ovän med den starka judiska lobbyn i USA. Man hänvisar hela tiden till förhandlingar, förhandlingar som inte leder någonstans eftersom det finns stötestenar som saknar lösning. Palestina kräver att israeliska bosättningar försvinner från det som ska vara Palestina, att den östra delen av Jerusalem återlämnas till Palestina och att de palestinier som flytt från Israel ska få återvända. En kompromiss i dessa frågor måste innebära att Jerusalem får någon form av delad status. Att någon form av utbyte av mark mellan en begränsad del av bosättningarna sker men att de flesta utryms. Och att bara en liten grupp flyktingar får återvända. Och det är mycket troligt att Palestinierna kommer att acceptera en sådan kompromiss. Men det är tveksamt om Israel som stat vågar utmana den inflytelserika grupp av extrema judar som i många fall bor i bosättningarna. Israel kräver att Palestina erkänner Israel som en judisk stat. Palestinierna har redan deklarerat att dom är villiga att erkänna Israel som stat. Men detta accepteras inte av Israel, som kräver att denna stat skall vara en judisk stat. Dvs att palestinier (och kristna) skall vara en andra klassens medborgare som får bo där på ren nåder. Detta israeliska krav är helt orimligt. Och vad hela konflikten handlar om är kontrollen över Jordanflodens vatten.

Ett amerikanskt veta mot Palestinas erkännande är en katastrof för USA:s inflytande i arabvärlden och i stora delar av resten av världen. För övrigt tar jag för givet att Sverige stödjer den palestinska ansökan. Att det är så viktigt med FN-erkännandet för Palestina (och så viktigt att stoppa det för Israel) är att ett erkännande ger Palestina möjlighet att gå till Internationella Domstolen. Där har Israel inte en chans eftersom deras ståndpunkt och agerande bryter mot alla internationella Lagar. Man har INTE rätt att flytta in sin egen befolkning på ockuperad mark och samtidigt tränga bort de som bor där. Och man har inte rätt att bygga skyddsmurar på ockuperad mark och spärra in innevånarna i ghetton på det vis som sker på Västbanken. Israel vet att en domstolsprövning är förlorad.

Det har återigen blossat upp en debatt om politikernas pensioner. Eller snarare deras A-kassa. Samma politiker som varit med om att fatta beslut om kraftiga begränsningar i den A-kassa andra får har i många fall utbetalda pensionsbelopp sedan dom slutat som politiker som är rena fantasibelopp, helt utan några krav. Jag kan acceptera att den som tvingas sluta efter kanske en valförlust får en hög pension utbetald under en begränsad period. Detta kan jämföras med den uppsägningstid som en vanlig anställd har. Men, när denna tid gått ska samma regler gälla som för andra. Dvs krav på att aktivt söka jobb, anmälan på AF osv. Om inte, gäller avbrott i betalning av pension. Sedan kommer FAS 1, FAS 2 och FAS 3 som för alla andra. Att politikerna inte vågar ta i den här frågan visar på den falskhet som finns hos många. Hur moderata politiker t.ex. som är så fixerade vid Arbetslinjen har mage att plocka ut pension på detta vis är skrämmande. Eller folkpartister som nu går ut och kräver att den som får försörjningsstöd från kommunen pga arbetslöshet ska avkrävas att jobba gratis för kommunen som motprestation. Skäms dom inte? I Skåne leder den moderata f.d. kommunpolitikern Göran Holm i moderatghettot Vellinge pensionsligan. Han fick under första halvåret 2011 utbetalt mer än 230.000 kronor. På andra plats kom en annan moderat f.d. kommunpolitiker, Thomas Håkansson i Lomma, som fick mer än 202.000 kronor. OBS att dessa belopp alltså gäller på ett halvår. Skäms dom inte? Uppriktigt sagt tror jag inte Göran Holm skäms. Han kunde göra vad som helst under sin aktiva tid utan att något hände. Han var den verkliga teflonpolitikern. Alla skandaler bara rann av honom.

Höstjogging: Det finns fördelar med att vara arbetslös. En av dom är att man har gott om fritid att göra saker på. Som att ta en joggingrunda en förmiddag mitt i veckan. Sedan blir den där fritiden lite för uppenbar så att sammantaget är arbetslöshet en förbannelse. Så nu när jag jobbar, och pendlar till Kävlinge varje dag, så blir det inte tid till några joggingrundor på förmiddagen. Och knappt på kvällen heller. Och en runda i veckan på helgen är för lite. Alltså gäller det att försöka pressa in någon kväll då och då. I dag på kvällen blev det tid och inspiration. Och jag hann hem innan det var mörkt kanske jag ska påpeka. Så långt valde jag inte att springa. 5,5 kilometer bara. Och det var tungt i början, men halvvägs lossnade det och de sista kilometrarna gick ganska fort. Tiden 30.10 får under omständigheterna sägas vara godkänt.