Uppror till höger

Calle Stropp på dekis: Det känns som om Calle Str... f'låt Bildt trampade rejält i klaveret när han sin vana trogen inte hakade på det vanliga "rysskräck-spåret" nyligen. Kritiken mot Calle kommer den här gången inte bara från oppositionen som vanligt utan nu har han lyckats göra sig ovän med partikamrater och andra supportrar på ett helt nytt sätt. Ledare och krönikörer i borgerliga tidningar och bloggare på den högra planhalvan verkar ha satt morgonkaffet i vrångstrupen. Och kritiken mot Calle är nu väl spridd. Jag undrar om teflonlagret räcker till den här gången. Att Fredrik Reinfeldt nog gärna hade sluppit Calle Stropp i regeringen har vi förstått sedan länge. Calle står ju över allt annat och gör som han vill. Svensk utrikespolitik har blivit en rejäl solokörning från Calles sida. Och nu kommer alltså kritiken från alla möjliga håll. Dessutom märker man när man läser bloggar på högerkanten hur besvikelsen över Moderaternas vänstervridning fått ny fart. Tänk att det faktum att Calle för en gångs skull håller med mig kan skapa så mycket glädje hos en bloggare som mig som står lite till vänster om Calle, Fredde och dom andra. Det blir allt mer uppenbart att den vridning mot mitten som kännetecknat de "nya" Moderaterna har tolererats av den traditionella högern så länge det fungerat rent opinionsmässigt. De traditionella högerväljarna har knutit näven i fickan men hållit tyst. Men nu när det börjar stå klart att vridningen mot mitten inte längre ger utdelning i ökat stöd börjar dessa grupper att allt mer vädra sitt missnöje. Och när ovanpå allt detta Carl Bildt sopar rysskräcken under mattan blir det droppen som får det hela att rinna över.

Det är demokrati: Jag ser att tusentals italienare varit ute och demonstrerat sitt stöd för Silvio Berlusconi och protesterat mot det man upplever som förföljelse av honom från en domarkår som är förblindade i sitt hat mot honom. Och det här kan man se på olika sätt. Dels som ett bevis för att det inte är nyttigt att äta pasta, det skadar hjärnan. Eller som ett bevis för att Italien trots allt är en fungerande demokrati där alla har yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Där även korkade idéer får lov att framföras.