Var går gränsen mellan satir och smaklöshet? Naturligtvis är det en fråga som det inte finns något svar på. Något som någon tycker är god satir tycker någon annan bara är smaklöst skit. Det finns alltså inget sätt att besvara den ställda frågan. Vi har alla olika svar.
Anledningen till frågan är naturligtvis de satirteckningar som den franska satirtidningen Charlie Hebdos har publicerat. Av det jag sett, smaklösa teckningar av profeten Muhammed. Charlie Hebdo har gjort sig kända för ofta riktigt smaklös satir. Tidningen har under årens lopp blivit stämda för förtal flera gånger. Inte bara för muslimsk satir utan för andra ämnen också. Som när ett Air France plan störtade 2009 med 228 döda i samband med valet till EU-Parlamentet. Charlie Hebdo konstaterade i bildtexten till ett störtande flygplan "228 fler röstskolkare i EU-valet", en kommentar som naturligtvis handlade om lågt valdeltagande. Men de som förlorade anhöriga tyckte troligtvis inte att det var satir utan enbart smaklöst.
Satir är svårt, mycket svårt. Satir ska reta men gränsen mellan god satir och rena smaklösheten är hårfin. Något som naturligtvis inte berättigar till terrorattentat och mord på helt oskyldiga. Den typen av vidrigheter finns det aldrig något försvar för. Oberoende av anledning och motiv. Jag är fullständigt övertygad om att en massiv majoritet av världens muslimer känner samma avsmak för extrema islamisters terrordåd som alla vi andra. Det är alltså något som inte ens behöver diskuteras.
- "Lever vi redan i ett slags skuggkalifat? Frågan är laddad. Och givetvis är svaret nej – formellt sett. Men samtidigt gnager en känsla av att vi i tysthet tar mer hänsyn till islamister än till våra egna värderingar. Hur många svenska tidningar har återpublicerat Charlie Hebdos teckningar? Hur många vågar i dag satirisera islamism? Och vilken plattform skulle våga ge dem plats att ställa ut eller uppträda? Har islamisterna redan vunnit när vi inte längre vågar tala öppet?"
Är det för att vi är rädda för konsekvenserna som Charlie Hebdos satir inte återpublicerats i Sveriges ledande media? Eller är det helt enkelt så att man tycker att satiren är smaklös och inte förtjänar att spridas vidare? Eller handlar det om så enkla saker som de juridiska rättigheterna?
Man behöver faktiskt inte sprida skit bara för att bevisa att man vågar. Min fråga till Ivar Arpi är om han tycker att det är viktigt att sprida vidare följande exempel på satir. Bara för att det är viktigt att värna yttrandefriheten.
1/ Grovt antisemitiska teckningar som ska vara satir om den israeliska statens ockupation av palestinska områden?
2/ Grova teckningar på en naken Kung Carl Gustav och drottning Silvia som begår sexuella övergrepp på prinsessan Estelle? Allt för att med satiren som vapen angripa den straffrihet som Kungen har?
Nä, som jag kan gissa så skulle inte Ivar Arpi på något vis försöka försvara publicerande av ovan nämnda exempel. Han skulle snarast kraftigt fördöma det hela. Jag skulle inte heller kunna försvara den typen av "satir". Det är inte satir, det är bara smaklöst. Och jag skulle troligtvis välja att bojkotta den publikations som väljer att publicera skiten.
Satir är svårt, mycket svårt. Gränsen mellan god satir och ren smaklöshet är hårfin. Och vi sätter inte gränsen på samma ställe. Och yttrandefriheten innebär inte att vi MÅSTE publicera allt för att försvara yttrandefriheten. Det finns gränser för den också.
Men oberoende av hur smaklös satir än är så berättigar det inte till våld. Aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar