måndag 12 juni 2017

Djupa politiska analyser

» Läget i Sverige

Det ju helt klart är mer spännande att fundera över hur Theresa May ska få ihop en regering i Storbritannien tillsammans med ärkereaktionära nordirländska Demokratiska unionistpartiet än svensk politik. Enligt Theresa May är man överens, men det tycker dom tydligen inte inom DUP. Dom vill väl ha igenom en del reaktionära krav som stopp för aborter, stopp för skilsmässor och liknande. I Frankrike verkar Emmanuel Macron ha stora framgångar i parlamentsvalet. Fast vad man egentligen står för är väl lite oklart medan valdeltagandet är rekordlågt. Kan fransmännen vara trötta på det hela? I Finland har ju den etablerade högern och centern valt att stoppa in extremhögern i form av Sannfinnländarna i regeringen. Nu har dom valt en ny partiledare, Jussi Halla-aho, en man som är ännu mer reaktionär än Jimmie Åkesson. Det knakar alltså i fogarna i den finska regeringen. Senaste budet är att regeringen faller. För att inte tala om Washington och Vita Huset. De enda som gläds över den mannen är väl komiker och satiriker som får gratis arbetsmaterial. Även i vårt grannland Norge kan det börja bli spännande. Opinionsundersökningarna tyder på att Erna Solbergs högerregering får ge sig för en ny mitten-vänster koalition.

Nä, låt oss istället övergå till den tråkiga svenska inrikespolitiken. I dag såg jag att Anna Kinberg Batra fått en glädjebesked. Det är bara 41% av de moderata väljarna som tycker att hon ska avgå. Det måste kännas skönt att inte en majoritet av hennes kvarvarande väljare vill att hon lämnar in handduken. Lika många vill att hon sitter kvar medan resten inte vet vad dom vill. Själv vill jag nog helst att hon stannar kvar. Fast jag får nog inte svara på frågan i en så'n här undersökning eftersom jag inte ens skulle komma på tanken att rösta på moderaterna. Men som sagt, för oss andra är det nog bara bra om hon sitter kvar.

Partiet för de som har allt

Inom Folkpa... f'låt Liberalerna är det hela havet stormar som gäller. Jan Björklund har utmanats av Birgitta Ohlsson om ledartröjan och de liberala väljarna vet uppenbarligen inte riktigt vad dom ska tycka. Själv har jag inte riktigt förstått vad som skiljer dom två. Jag menar då alltså i syn på politiken! Men det visar sig väl en gång. Om det nu blir någon förändring alltså.

Inom Centern sitter man stilla och bara väntar och njuter. Vad som skiljer Annie Lööf från Anna Kinberg Batra och Jan Björklund rent politiskt har jag ingen aning om. Förutom då alltså AKB:s flört med Jimmie Åkesson som inte blev någon större succe. Men det faktum att moderaternas fiasko är extra stort i Stockholm medan Centern har vuxit rejält i just Stockholm ger ju en föraning om att det är den marknadsliberala Stureplansmaffian som tagit kommandot i partiet.

Kristdemokraterna under strecket
Sedan skulle man ju kanske också skriva om Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor. Men det är lite svårt att komma på något att skriva. Ingen politisk kommentator verkar bry sig om Kristdemokraterna längre. Det är uppenbart att Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna numera bedöms ha gjort sitt i den svenska politiken. Jag tror att även de borgerliga kollegorna har gett upp om Kd:s framtid i svensk politik. Sannolikheten för att Kristdemokraterna ska lyckas jobba sig över 4%-spärren till valet bedöms nog som mycket låg. Väljarundersökningarna pekar på att man ligger rekordlågt och att man gör detta hela tiden utan någon tendens till ökning. Det är nog så att de enda som återstår är den innersta kretsen. De allmänborgerliga väljare som valde att stödja Kd har nog försvunnit. Det är därför jag valt att illustrera med den här versionen av Kristdemokraternas nya partisymbol. Med Kd under strecket istället för ovanför strecket. Jag inser att det kan vara lite elakt att påpeka, men........

Jag tror faktiskt att Stefan Löfven och Socialdemokraterna är mindre oroliga än vad dom borde vara med de opinionssiffror som redovisas. Den socialdemokratiska strategin går nog ut på att låta hela havet stormar råda inom borgerligheten och låta dom bråka fritt fram till valet. Sedan satsar man på att fortsätta partiets fortsatta högervridning genom att efter valet forma en mittenregering med Centern och Liberalerna (och Miljöpartiet om dom överlever och vill fortsätta regera ihjäl sig).

För det är väl det som Miljöpartiet håller på att göra. Istället för att vara en grön blåslampa i röven på de andra partierna har man blivit en del av etablissemanget. Det är möjligt att man genom att sätta sig i en regering har kunnat uppnå en del mål, men uppriktigt sagt så tror jag inte att det är så mycket. Mycket av det man tar åt sig äran för tror jag hade genomfört även utan Miljöpartiet. De flesta politiker runt om i världen har insett (tack Mp för att ni hjälpt till med att få dom att inse detta) att något måste göras. Ja, Donald Trump naturligtvis är ju ett undantag. Men behövs Miljöpartiet längre?

Var och en efter förmåga
Vänsterpartiet i sin tur är helt uppenbart mycket oroade över att Socialdemokratins vridning åt mitten ska fortsätta så att partiet förlorar sin möjlighet att regelbundet sparka Socialdemokraterna i rumpan åt vänster. Kanske är det så att Vänsterpartiets möjlighet att få nya väljare ökar om Socialdemokraterna fortsätter giren åt mitten. Det bör finnas en del "äkta" socialdemokrater som kommer att känna missnöje. Men vad hjälper nya väljare om man förlorar inflytande?

Slutligen Sverigedumokraterna. Taktiken inom den politiska utvecklingen går ju faktiskt inte som Jimmie Åkesson önskade. Anna Kinberg Batras flört med Jimmie Åkesson blev ett fiasko för AKB. Frågan är om hon (och moderater i allmänhet) är villiga att göra om det. Alltså förlorar man det inflytande man var på väg att få. Får vi efter valet en Mittenregering med S+L+C så har ju hela Sd:s taktik kastats i gödselkurran. Partiet har efter en rejäl uppgång efter valet ju i stort sett stått stilla i opinionen sista året. Jag tror faktiskt att man lyckats rafsa åt sig alla de sympatisörer som kan tänka sig att stödja Sverigedumokraterna. Det finns inte så många kvar att locka. Det är insikten om detta som förklarar partiets senaste försök att utpeka sig själva som något annat än det rasistiska högerparti som man är. Lämnar man rasisterna i sticket och försöker bli något annat så riskerar nog många av dessa att tröttna istället. Den stora frågan är då hur länge Jimmie Åkesson tycker att det är roligt? Han är ju redan den partiledare som suttit längst på sin post. Visserligen tjänar han ju bra med slantar på att både ta ut riksdagsarvode och partiledararvode. Men till och med Jimmie Åkesson ska väl en dag tycka att pengar är inte allt och börja tycka att det är tråkigt. Vad händer med Sd när Jimmie tröttnar (eller utmanövreras av andra i partiet som tröttnat på honom). Partiet är ju det överlägset mest toppstyrda av de svenska partierna.

Inga kommentarer: