Medias uppgift att granska

» En farlig pajas i Staffanstorp

Moderaten Christian Sonesson i Staffanstorp är en lustig figur. Han blev ju lite av en pionjär när det gäller att skapa ett Brunblått styre i en svensk kommun. Efter valet 2018 valde Christian Sonesson att överge sina övriga borgerliga partners och istället behålla styret men nu tillsammans med Sverigedumokraterna. Det har resulterat i en hel del kontroversiella utspel och pajaserier.

Flyktingboende i Staffanstorp

Nu har Christian Sonesson kommit på kant med Sydsvenska Dagbladet. Skälet enligt Christian Sonesson är att Sydsvenskan gömmer artiklar bakom en betalvägg. Dvs Sydsvenskan är inte en gratistidning på nätet utan många artiklar måste man vara prenumerant för att kunna läsa. Något som väl i stort sett alla tidningar gör? Men Christian Sonesson tycker att eftersom Sydsvenskan får presstöd så ska allt material tydligen vara fritt att läsa på nätet. Hur han får ihop det i slutändan vet jag inte. Men alla dagstidningar har väl det systemet. Alltså att många artiklar på nätet ligger bakom en betalvägg. Det kan reta en läsare, men tidningarna ska ju faktiskt få in pengar för att betala löner osv. Det kan handla genom annonser, genom prenumerationer, genom bidrag. Men pengarna ska in, och det gäller i stort sett alla tidningar.

Så det argumentet är egentligen bara ett svepskäl. Verkligheten är nog att Sydsvenskan tydligen har publicerat artiklar som är kritiska till det Brunblå styret i Staffanstorp. Lite läsning på Christian Sonessons Facebook visar att han tycker att Sydsvenskan är vänstervriden, och då kan man ju inte ge intervjuer. Läser man kommentarerna till CS inlägg så förstår man var hans sympatisörer hör hemma. Sverigedumokraterna är jämförelsevis små i Staffanstorp. SD-svansen röstar uppenbarligen på Moderaterna i Staffanstorp istället förstår jag. Det kan påpekas att Christian Sonesson är lillebror till Carl-Johan Sonesson som är moderat Regionråd i Region Skåne. Dom är söner till Carl Sonesson som tidigare har varit moderat Regionråd i Region Skåne. Det handlar alltså om moderata politikerbroilers. Det skulle vara spännande att tjuvlyssna på debatten vid släktmiddagarna!

Sydsvenskan ägs av Bonnier och kallar sig oberoende liberal. Men liberalism är tydligen enligt den Brunblå sörja som styr i Staffanstorp vänster. Min egen lokaltidning, Helsingborgs Dagblad, är sedan en tid en lokal upplaga för NV Skåne av just Sydsvenskan. Ledarsida osv är i huvudsak gemensam. Och jag tycker att HD tog ett klart steg åt höger när Sydsvenskan tog över. Men det steget åt höger inom liberalismen är uppenbarligen enligt Christian Sonesson vänstervridet.

Det säger allt om Christian Sonesson, Moderaterna i Staffanstorp och det Brunblå styret i Staffanstorp. Och om Christian Sonessons syn på demokrati.

Läs:
I Staffanstorp tiger makten. - Heidi Avellan i Sydsvenskan

Vem skrämmer oss?

» Vad är vi rädda för?

Vad är det som bestämmer vad vi är rädda för? Förra året dog rekordmånga i skjutningar i Sverige. Sammanlagt 44 personer sköts ihjäl i Sverige under 2018. Antalet som dog i arbetsplatsolyckor under 2018 var också en ökning. Totalt dog 50 personer i olyckor på sitt arbete. Antalet döda i trafiken var också en ökning förra året. Totalt dog 325 personer i trafiken under 2018.

Alltså; 325 dog i trafikolyckor, 50 dog i arbetsplatsolyckor och 44 sköts ihjäl. Vad är det vi är rädda för? Är det att vi av misstag ska bli skjutna när vi är ute och går, eller att det ska hända en olycka på jobbet? Eller är det att vi ska råka ut för en trafikolycka?

Vad är det som gör att vi är så mycket mer rädda för att råka ut för våld än vi är rädda för att drabbas av en trafikolycka? Sannolikheten för att vi drabbas av en trafikolycka är större, mycket större! Handlar det helt enkelt om vad media skriver om? Det skrevs mycket mer om de 44 som sköts ihjäl än om de 325 som dog i trafikolyckor. De 50 som dog i arbetsplatsolyckor fick knappast någon publicitet heller. Trafikolyckor blir till notiser i lokalpressen. Arbetsplatsolyckor samma sak. Men varje skjutning får stora rubriker och långa och uttömmande artiklar. Människor som befinner sig i närheten blir intervjuade och får ofta frågan om dom är rädda för att gå ut nu? Det är ingen som ställer sig utanför arbetsplatsen där en dödsolycka inträffat och frågar personalen om dom vågar gå till jobbet i morgon. För att inte tala om döden på vägarna. Det är ingen som står på bilparkeringen och frågar om man har blivit rädd för att köra bil.

Utvecklingen när det gäller skjutningar är skrämmande. Vi börjar närma en situation som påminner om USA. Och DET är en oroande utveckling. Jag såg någon som förklarade det hela med att vi i Sverige inte har någon stor Maffia som dominerar. Vi har en massa olika små grupper som slåss om kunderna. Hur det nu är vet jag inte, men utvecklingen är skrämmande. Men, vi "vanliga" medborgare ska inte gå omkring och vara rädda. De flesta som drabbas är inte oskyldiga utan vet vad som kan väntas. De få "oskyldiga" som drabbas är lyckligtvis så få att vi som gemene man inte kan gå omkring och vara rädda. Då skulle vi inte våga gå ut, för det finns många andra faror som är mycket större. Men inte ens dom är så farliga att en vanlig svensk ska gå omkring och vara rädd.

Låt dig alltså inte skrämmas av medias stora svarta rubriker. Snarast är det så att ju fler som är ute, desto mindre blir risken för att något händer.

För övrigt har jag börjat fundera på om man inte skulle kräva av media att ALLTID vid brottsrapportering ange etniskt ursprung på den misstänkte / skyldige. I dag har den Sverigedumokratiska svansen lyckats få oss att tro att alla brott begås av människor av utländsk härkomst. Som om det inte fanns kriminalitet utan invandrare.

Lite bakgrundsfakta:
Oron växer i spåren av det brutala våldet - Svenska Dagbladet
/OBS, dessa är samma artikel men med olika rubriker på nätet och i tryckt tidning/
Forskare: Mediarapporteringen bidrar till människors otrygghet - Svenska Dagbladet
Dödsolyckorna ökar – "en tragisk utveckling" - Sydsvenskan
Statistik om dödsolyckor i arbetet - Arbetsmiljöverket

Journalistik

» Nyhetsrapportering

Antalet svenska kommuner helt utan någon tidningsredaktion, och därmed dålig journalistisk bevakning, fortsätter att öka. När jag var ung här i Åstorp (jag knäckte bland annat som tidningsbud några somrar på morgonen) så fanns det tre konkurrerande morgontidningar. Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Nyheterna. Alla tre hade egen redaktion i Åstorp. Nyheterna försvann upp i Arbetet i Malmö och försvann sedan helt. Helsingborgs Dagblad tog över Nordvästra Skånes Tidningar och sedan togs alltihop upp av Bonnierägda Sydsvenskan. I dag finns det ingen tidningsredaktion alls i Åstorp. Det sitter väl ett par journalister i Helsingborg (eller i Malmö...) och bevakar med utgångspunkt från TT-telegram och Polisens rapportering alla de mindre kommunerna i Nordvästskåne (Bjuv, Åstorp, Klippan, Perstorp och Örkelljunga). Båstad som storleksmässigt ligger i mitten ungefär har dock lite bättre bevakning. Kundkretsen där är väl lite mer köpstark...

På annat håll ser jag att väldigt få journalister bor i det som kallas "utanförskapsområden".

Däremot bor i dag mer än hälften av alla svenska journalister i Stockholms län (23% av svenskarna bor i Stockholms län). Och eftersom "utanförskapsområdena" är kraftigt underrepresenterade så är andra områden i Stockholm ännu mer överrepresenterade. Gissa vilka!

Vad tror ni? Kan ovannämnda fakta påverka nyhetsrapporteringen?

Om brottslighet

» Rädsla eller inbillad rädsla

Jag besvarade precis en enkät från SCB om brottslighet och upplevd rädsla för att utsättas för brott. Naturligtvis är enkäten föranledd av att vi ju ska vara livrädda för att bli mördade. Men hur mycket av denna rädsla är verklig och hur mycket är en rädsla som blåsts upp av media och av politiker och andra debattörer som vill att vi ska vara rädda?

För inte så länge sedan skrev Svenska Dagbladet: - "130 mord utreds i Stockholm just nu". Som stockholmare blir man ju då naturligtvis livrädd. Min första tanke är naturligtvis att det skett 130 mord i Stockholm senaste året. Fast sedan läser jag lite mer av brödtexten. Då visar det sig att det inte alls är 130 mord som Stockholmspolisen utreder. Det är 130 mord eller mordförsök. Hälften är mord (67), resten är mordförsök. Det handlar dessutom om öppna utredningar. Undrar om t.ex. mordet på Olof Palme ingår i de 130 pågående utredningarna?

Vad säger då statistiken? Hos Brottsförebyggande rådet hittar jag en kurva över antalet konstaterade fall av dödligt våld under perioden 2007-2016. Här har alltså inte förra året, 2017, kommit med. Vad vi kan konstatera är att siffran går upp och den går ner. Men antalet var högre 2007 än 2016. 2007 var det 110 konstaterade fall av dödligt våld. Alltså färre än 130 - i hela landet. Sedan sjönk siffrorna till 2012 då det var nere i nästan 70. Sedan vände siffran upp igen till 2015 då vi var uppe i ca 110 igen. 2016 sjönk siffran igen. Samtidigt har antalet innevånare i Sverige ökat. Från dryga 9 miljoner år 2007 till dryga 10 miljoner i dag. Alltså "borde" brottsligheten öka med dryga 10% utan att egentligen öka.

Har vi alltså anledning att gå omkring och vara rädda för att utsättas för brott? Ja, uppenbarligen inte mer än förr i tiden i varje fall. Olika former av brott går upp och går ner. Men det har inte hänt något drastiskt som inte förklaras av att vi faktiskt är fler människor som kan utsättas för ett brott. Istället har vi media och debattörer som sprider rädsla. Jag såg att man gjort en utvärdering av vad som händer med nyhetsbevakningen på orter där tidningarna har lagt ner sin nyhetsredaktion. Som mitt eget Åstorp. I min barndom fanns det tre tidningar med egen redaktion i Åstorp. Nyheterna/Arbetet har lagts ner. NST har köpts upp av HD som i sin tur köpts upp av SDS. Någon representation i Åstorp finns inte alls kvar. Något som väl gäller de flesta kommuner i landet i dag. Vad händer då med nyhetsbevakningen? Jo, den blir allt mer inriktad på s.k. "blåljusnyheter". Polis osv lägger ut vad som händer på nätet och det är detta som tidningarna skriver om. Media bevakar brottsligheten och gör stora rubriker av den. Vilket får till resultat att medborgarna skräms upp och "tror" att brottsligheten har skenat. Vilket den alltså inte har gjort.

Allt detta utnyttjas av politiker och andra debattörer. Brottslighet finns, och har alltid funnits. Allt eftersom samhället förändras så förändras också brottsligheten. Men, det är inte så att du utsätter dig för risker så fort du går utanför dörren. Inte mer än tidigare. Möjligen om du går på krogen och är onykter! För det är där som de flesta våldsbrotten inträffar.