Tankar i hetta

» Det är dags för en ändring.

Vad skriver man om när tankeverksamheten inte fungerar eftersom hjärnan håller på att koka i en hetta som är värre än vad jag kan acceptera? När temperaturen ligger kring 20-strecket kan jag tycka att det är riktigt skönt. Men, när temperaturen når upp till 25 så vill jag helst vara på någon annan plats. När den som nu är uppe vid 30-strecket är det olidligt. Jag får huvudvärk, blir på retfullt humör medan svetten rinner av mig trots att jag är helt sysslolös.

Det är mååånga år sedan jag förlorade förståelsen för att betala pengar för att resa till ett land där det är varmare än i Sverige. Jag är uppvuxen som barn med en mamma och pappa som älskade att resa. Jag tyckte också om det som barn och ung. Ett antal resor till forna Jugoslavien, Grekland, Italien, Spanien, Portugal, Malta osv som barn. Jag vet att man klarar högre temperaturer när man befinner sig på en badstrand där det fläktar från havet. Och jag vet att värmen är annorlunda. Men idag skulle jag inte komma på tanken.

Jag har också upplevt den fruktansvärda värmen när temperaturen närmar sig 40. Jag åkte ett år med mina föräldrar på Transsibiriska järnvägen till Irkutsk vid Bajkalsjön. Hemresan skedde sedan med flyg med besök i Tashkent och Samarkand i Uzbekistan. Det var olidligt hett! Det var en fruktansvärd upplevelse. Hur människor kan betala pengar för att resa till den typen av värme är något som övergår mitt förstånd.

Man kan resa av flera olika anledningar. Man kan åka för att träffa vänner eller släktingar. En form av resande som jag har stor förståelse och acceptans för. Det första jag gjorde efter att jag muckat från lumpen på 70-talet var att först ta tåget till forna Östtyskland för att hälsa på en brevvän jag hade som bodde i en liten by utanför Gera i södra Östtyskland. En riktigt trevlig vecka. Veckan efter jag kommit hem igen tog jag tåget igen till Portugal för att hälsa på en annan brevvän utanför Lissabon. En riktigt trevlig tågresa via Paris och Madrid. Jag hann få Paris alla sevärdheter förevisade på en dag av en tjej från Stockholm som jag mötte på tåget och som precis som jag skulle vidare på kvällen igen. Men från en annan järnvägsstation. Men hon hade vistats mycket i Paris och hann förevisa "allt" som fanns att se innan vi tog farväl.

Under en lång period tog jag tåget nästan årligen till England för att hälsa på en äldre dam jag bott hos i Cornwall under en språkresa ett antal år tidigare. Nu bodde hon i Portsmouth. Resan kombinerades med London för att botanisera i Brixtons och övriga Londons skivaffärer i jakt på främst spännande reggaemusik. Även efter att "Auntie" gått bort tog jag tåget till London för fortsatt botaniserande efter spännande reggaemusik i skivaffärerna i de västindiska kvarteren i Brixton. Det tog slut först i början av 80-talet sedan Margaret Thatchers högerstyre hade fått Brixton att förfalla totalt så man vågade inte vistas där.

Min längsta resa blev dock till Kina 1990, året efter massakern på Himmelska fridens torg 1989. Min mamma ville göra en tredje resa till Kina men nu tyckte min pappa att det räckte. Så nu tog mamma mig med till Kina för att slippa åka ensam, hon närmade sig då de 70. En oförglömlig resa för att uppleva den kinesiska kulturen. Frågan är hur mycket det finns kvar av den kulturen idag i jakten på pengar och försvar av Makten?

Jag har alltså en stor förståelse för resor för att hälsa på vänner eller släktingar. Och även för upplevelser och kultur. Men den traditionella semesterresan till solen? Nä tack! Vi kan till det lägga det faktum att vi tyvärr måste ändra våra vanor och våra liv för att vår planet ska fortsätta att vara beboelig för våra barn, barnbarn och barnbarns barn.

Låt bli flyget! Begränsa bilresandet! Tänk på hur du lever!