måndag 4 januari 2016

En skammens dag

» Största hotet för 2016

Calle med hustru
Vad tycker du är det största hotet under 2016? Är det miljökatastrofer? Världens väder blir allt mer instabilt. Torkan är värre, översvämningarna är värre och överlag drabbas vår värld av allt mer extremt väder. Är det alla krig? Inte sedan 2:a världskriget har så många människor dödats i militära aktioner på vår jord. Utvecklingen går åt helt fel håll. Är det flyktingkatastrofen? Mer än 20 miljoner människor befinner sig på flykt från krig, terror, svält och naturkatastrofer. Aldrig någonsin i vår civilisations historia har så många människor befunnit sig på flykt. Samtidigt som den rika världen slåss om vem som är effektivast på att bygga murar, resa staket och införa kontroller. Men icke, sade Calle Str... f'låt Bildt. Enligt en debattartikel i Dagens Industri i dag anser Carl Bildt att Brexit största hotet 2016! Brexit är alltså möjligheten för att Storbritannien, efter den folkomröstning som ska hållas, väljer att lämna den Europeiska Unionen. Jo, Calle tycker inte att krig, svält och katastrofer är det största hotet. Det största hotet är att ett av EU:s medlemsländer väljer att lämna unionen. En Unionen som visat sig vara förra årets största fiasko. Där medlemsländerna valt att ett efter ett glömma bort vad man skrivit på när man blev medlemmar. Allt fler medlemmar bryter mot unionens principer och borde faktiskt egentligen slängas ut. Jag håller inte med om britternas alla invändningar mot medlemskapet. Snarare nästan tvärtom, men jag tror faktiskt att ett hot om brittiskt utträde kanske kan få EU-topparna att inse att dom inte är odödliga. Jag har aldrig haft så stort förtroende för Calle Str... f'låt Bildt, men det lilla som fanns har nu försvunnit.

» Jag skäms

I dag vid midnatt valde den svenska socialdemokratiska regeringen (jag väljer att inte nämna Miljöpartiet eftersom dom verkar ha krupit ner i skyddsrummen) att sälla sig till de främlingsfientliga krafter som allt mer tagit över vårt Europa. Dom enda som jublar över det svenska beslutet att införa ID-kontroller för de som vill färdas till Sverige från Danmark är Sverigedumokraterna. Det är en grov skam att detta görs av en Socialdemokratisk regering. Ett Socialdemokratiskt parti som totalt tappat bort all förankring i den solidaritet med alla, som en gång i tiden präglade partiet. Jag skäms över de år jag en gång i tiden lagt ner på arbete i den lokala SSU-klubben. Jag skäms över det jobb jag en gång lagt ner i den lokala socialdemokratiska föreningen. Över det arbete jag lagt ner som socialdemokratisk representant i kommunens Fritidsnämnd, Skolstyrelse och Kommunfullmäktige. Jag skäms över allt det arbete som min nu snart 95-åriga mamma lagt ner i Socialdemokratisk kvinnoklubb, Kommunstyrelse och som ordförande i olika kommunala nämnder. Hur kunde ett svenskt socialdemokratiskt parti förfalla så? De svenska begränsningarna sprider sig till andra länder. Att en påstått socialdemokratisk Stockholmsmaffia på det här viset skämmer ut sig och samtidigt tar strupgrepp på Nordens största och mest livaktiga region är en skam. Allt detta för att förhindra människor från att söka asyl, en mänsklig rättighet. NI SKA SKÄMMAS!

Mitt första pass?
Jag är född 1952. Redan 1957 infördes den nordiska passfriheten. Jag är uppvuxen med att till och från Danmark åker man utan problem. Man kan tura med färjorna mellan Helsingborg - Helsingør. I dag trafikerade av två olika rederier. Scandlines med avgångar upp till varje kvart och dessutom de mindre Sundsbussarna en gång i timmen. Och till detta Öresundsbron Malmö-Köpenhamn med tåg upp till var 10:e minut. Att ta en tur till Danmark är något helt normalt och 10.000-tals människor pendlar varje dag mellan länderna. Att visa pass/id varje gång man åker över Sundet är något som för några månader sedan sågs som fullständigt vanvett. Men detta vanvett har alltså införts av en feg och populistisk socialdemokrati som helt glömt sina rötter. Det jag kommer att tänka på är när jag 1974 efter att ha muckat från min militärtjänst först åkte och hälsade på min brevvän Ilda i Cacém utanför Lissabon i Portugal i en vecka. En tågresa via Paris och Madrid som i sig var en upplevelse. Men man fick visa pass varje gång man passerade en gräns. Och ännu mer tänker jag på när jag några veckor senare efter hemkomsten tog tåget igen för att under en vecka hälsa på min brevvän Heidi i den lilla byn Großaga i södra DDR (Östtyskland). När tågvagnen rullade av färjan i Sassnitz möttes vi av den östtyska pass- och tullkontrollen. Jag hade, som det var populärt på den tiden, en liten väska fäst i livremmen där jag förvarade plånbok, id-handlingar, biljetter osv. När säkerhetspolisen såg min väska pekade han på den och frågade: - "Waffen?". Jag svarade med ett leende snabbt: - "Ja!" Jag insåg en halv sekund senare vad jag hade sagt och vill helst sjunka genom golvet och försvinna. Jag hann tänka många tankar om min eventuella möjlighet att återvända till Sverige helskinnad under de kommande två sekunderna. Men till min lycka skrattade bara den östtyska säkerhetspolisen och gick vidare till nästa järnvägskupé utan att ens titta i mitt bagage eller kolla mina handlingar. I dag är det andra bullar vid den dansk-svenska gränsen! Bilden visar kanske mitt första pass från 1963 med mamma och pappa.

Inga kommentarer: