Grekland och ekonomisk teori

» Det grekiska dilemmat:

I dag är det dags för den folkomröstning som Greklands premiärminister Alexis Tsipras har utlyst. När jag skriver det här har jag ingen aning om hur det går. Det troliga är att när ni läser det så vet ni hur det gick. Vad grekerna formellt ska rösta om är ifall Grekland ska acceptera de krav på åtstramningar i ekonomin som EU ställt för att bevilja ytterligare lån eller om man ska säga Nej (som premiärminister Tsipras vill) för att försöka få bättre villkor. Stödet för Ja-sidan från den etablerade världen är enormt. Och det gäller både utanför Grekland och i Grekland. I stort sett samtliga tidningar i Grekland stödjer Ja-sidan - men i stort sett alla tidningar i Grekland är "höger", precis som i Sverige och andra länder. I en kommentar på kultursidorna i Sydsvenskan läser jag att även den statliga public service TV:n i Grekland är starkt vinklad till att stötta Ja-sidan. Den vanliga politiska kommentaren i Sverige och övriga Europa är som den här. Grekland måste acceptera åtstramningarna annars är man ansvarslösa - punkt slut! Inga ord om att Grekland accepterat åtstramningarna i en följd av år, åtstramningar som bara haft en enda effekt - läget har blivit ännu sämre. Som jag skrev i går så är det ett antal (helt felaktiga) myter som styr den allmänna debatten om Grekland. Men, det finns faktiskt röster som har en annorlunda syn på saken. Bland annat flera välkända ekonomer som den välkända franska ekonomen Thomas Piketty för att ta ett exempel. På kultursidan i Helsingborgs Dagblad skriver Kent Werne om en annan välkänd ekonom, Anthony B Atkinson. En artikel som jag tycker ni ska ta er tid att läsa. Han påpekar att sedan ungefär 1980 har den ekonomiska utvecklingen gått mot ökade klyftor, och att detta haft en negativ verkan på ekonomi och välstånd. Ett exempel. 1980 tjänade en toppdirektör inom näringslivet 9 gånger så mycket som en arbetare. 2013 hade den siffran vuxit till 50 gånger så mycket som en arbetarlön. Det ökade "välstånd" som en växande ekonomi har skapat har bara tillfallit en liten grupp. Den grupp som redan hade det väl förspänt och inte behövde det. Atkinson har ett 15-punktsprogram som förtjänar att upprepas:

1. Statliga investeringar med bra fördelningsprofil i forskning och utbildning.
2. En politik som bidrar till en bättre maktbalans i näringslivet - institutionaliserat i ett socialt och ekonomiskt råd.
3. Ett officiellt arbetslöshetsmål på max 2 procent och statliga garantijobb.
4. En nationell lönepolitik med en höjning av lägstalönerna på agendan.
5. Statliga sparobligationer med garanterad positiv ränta.
6. Ett startkapital till alla som fyller 18, finansierat genom kapitalskatt.
7. En statlig investeringsfond för ökad styrning av ekonomin.
8. Progressivare inkomstskatt med 65 procents marginalskatt för höga inkomster.
9. Sänkt skatt för låginkomsttagare genom ett höjt grundavdrag.
10. Arv och gåvor ska beskattas som inkomst över en livstid.
11. Proportionell eller progressiv fastighetsskatt och en årlig förmögenhetsskatt.
12. Höjt barnbidrag, beskattat som inkomst, garanteras av EU.
13. Deltagarinkomst (en form av basinkomst) ersätter socialbidraget.
14. Uppgraderade och breddade socialförsäkringar med höjd ersättningsnivå.
15. Minst 1 procent av BNP i bistånd till utvecklingsländer.

Men som sagt. Istället dikteras villkoren för grekerna (skulder SKA ALLTID betalas) av ett Tyskland som flera gånger i historien fått sina skulder mer eller mindre helt avskrivna. Och av ett EU som nu drivs av Luxemburgs förre finansminister och premiärminister Jean-Claude Juncker. En man som var finansminister i Luxemburg samtidigt som Luxemburg aktivt hjälpte skattesmitare att smita undan skatten i andra länder. Det är många som borde fundera över moralen.