Varje månad publiceras det ett antal olika väljarundersökningar. Även om jag är lite av en siffernisse som gillar statistik så kan jag ju inte tycka till om alla dessa här på Sven Tycker. Men ibland gör jag det och då får man ju i varje fall undvika de som inte alls ser kul ut...
Hur som helst så har Aftonbladet idag publicerat Demoskops undersökning för oktober. Och denna innehåller både positiva och negativa nyheter. Vi börjar med siffrorna och med en jämförelse med hur det såg ut för en månad sedan:
Socialdemokraterna →→ 32,0% (-0,8)
Moderaterna →→ 20,2% (+0,5)
Sverigedemokraterna →→ 19,2% (-0,7)
Vänsterpartiet →→ 8,4% (-0,5)
Miljöpartiet →→ 6,9% (+0,7)
Centerpartiet →→ 4,8% (+1,1)
Kristdemokraterna →→ 3,3% (+0,4)
Liberalerna →→ 3,2% (-0,2)
De två största förlorarna är Socialdemokraterna (-0,8) och Sverigedemokraterna (-0,7). De två stora vinnarna är Centerpartiet (+1,1) och Miljöpartiet (+0,7). Vi kan alltså konstatera att Moderaterna nu återtagit positionen som näst störst. Detta medan de Rödgrönas försprång i princip är oförändrat 52,1% - 45,9%. Ett stort problem för den Brunblå sörjan är att deras två småpartier Liberalerna och Kristdemokraterna är fast förankrade under 4%-spärren, detta medan de Rödgrönas båda småpartier ligger över samma spärrgräns med marginal och dessutom med uppåtgående trend.
Hur länge kommer Johan Pehrson genom eftergifter till Jimmie Åkesson fortsätta att avskaffa sitt eget parti? Hur länge kommer Ebba Busch genom sitt kramande av Jimmie Åkesson att avskaffa sitt eget parti?
Många spännande frågor där vi får en fortsättning om en månad men där facit inte kommer förrän i september 2026.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥
» Vad ska man vara rädd för?
För några dagar sedan hade jag på tåget sällskap med en kompis och vi diskuterade lite vilka vilda djur man kunde stöta på uppe på vägarna och stigarna på Söderåsen om man tar en promenad/löparrunda där uppe. Behöver man vara orolig och rädd för något? Om man undantar smådjur som ekorre och hare så är väl de tre större djur som man har störst chans att träffa på hjortar, vildsvin och om man har riktig tur en varg.
Jag har dock aldrig haft turen att få stöta på en varg någon gång. Det ska dock finnas några uppe på Söderåsen. Vildsvin finns det en hel del, men det är ju främst ett nattdjur så ska man möta en flock vildsvin så får det vara på morgonen. Jag har gjort det några gånger när jag varit ute på en tidig joggingrunda. Jag ska dock villigt erkänna att jag stannar snällt och låter flocken passera över vägen utan att störas. Det är en ganska kul upplevelse att se flocken passera i en lång rad. Men, som sagt jag stör dom inte. Att råka ut för en ilsken vildsvinsgalt är inget jag har på min önskelista.
Hjortarna ser man lite då och då en flock av. Men dom är ganska så skygga så dom håller sig inne i skogen och springer snabbt iväg om dom blir störda. Jag tycker dock att det blir mindre ofta numera. Däremot ser man dom mycket oftare numera från tåget ute på fälten. Undrar vad det beror på?
Jag berättade att jag nog skulle bli mer rädd om jag mötte en stor hund när jag är ute på en joggingrunda i skogen uppe på åsen. Det händer någon gång då och då att man möter en stor hund som går lös med ägaren 50 meter bakom. En ägare som man kanske inte ens ser förrän efter ett tag. DÅ blir jag rädd! Vargen är nog mer rädd för mig än jag är för vargen. Men en tamhund är inte rädd för människan och jag vet inte vad det är för en hund.
Det kan verkligen finnas anledning att vara rädd för att bli hundbiten. Det händer då och då. Jag ska villigt erkänna att jag själv blivit hundbiten ett par gånger. Jag har trots detta ingen allmän hundrädsla. Det finns dom som har det och det ska man respektera. Min syster har alltid haft hund. Och första gången som hennes dåvarande setter bet mig så hade jag (iklädd trätofflor) trampat på hans tass när jag klev över honom medan han låg och sov. Han for iväg och gömde sig med ett ylande. Jag gick för att lugna ner honom, böjde mig ner för att klappa honom - och trampade honom på tassen igen med mina trätofflor. Han högg mig! Det hände sedan en andra gång att han högg mig när han låg och sov i hallen och jag klev över honom och väckte honom! Det hela var alltså helt och hållet mitt eget fel.
Jag har alltid sagt att risken för att bli biten av en hund beror inte så mycket på vilken ras det handlar om utan det beror på hur hunden uppfostrats och hur vi agerar mot hunden. Men, effekten av ett bett är helt beroende av vilken ras det handlar om. Låt mig sägas så här att jag blir hellre biten av en liten sällskapshund än av en hund som framavlats för att vara en kamphund!
Jag tror alltså inte att risken för att bli biten är större med en kamphundras än någon annan ras. Men effekten av det bettet blir mycket värre. I dag läser jag om en ägare till en chihiahua som blivit biten av en amstaff när hon skulle skydda sin hund från amstaffen. Nu läser jag att amstaffägaren i hovrätten dömts att betala skadestånd till chihiahuaägaren. Det var ett "otillåtet risktagande" att låta amstaffen vara lös.
På annat håll läser jag idag hos BBC om en kvinna i Australien som fick sin arm helt avbiten av sin egen pitbull. Polisen fick när dom kom till platsen skjuta pitbullen för att kunna ta hand om kvinnan.
Det är en hel del länder där vissa hundraser helt enkelt är förbjudna. Det beror inte på att vissa hundraser innebär en större risk för att bli biten. Men konsekvenserna av ett bett är helt annorlunda för stora hundar som en gång i tiden framavlats just med syftet att kunna bita och slåss. Jag har en viss förståelse för sådana beslut om jag ska vara uppriktig.
Jag är i varje fall mer rädd för en stor kamphund av valfri sådan ras än jag är för en varg. Vargen är ett rovdjur, men det är människan också. Och att minska antalet vargar för att mänskliga rovdjur i form av jägare känner konkurrens om bytet ställer jag inte alls upp på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar