måndag 8 februari 2021

Om svensk migrationspolitik

» Ibland skäms jag.

Jag läser en artikel i tidningen Arbetaren som kom idag om David Ogundedji. Han satt inlåst på Migrationsverkets Förvar i Märsta i 11 månader för att han skulle skickas hem till sitt hemland i Afrika. För att han där skulle söka om uppehållstillstånd pga anknytning till Sverige så att han skulle kunna återvända till sin fru och barn i Sverige.

Den här typen av ärenden var de ärenden som jag var mest upprörd över när jag själv under 5 år arbetade på Migrationsverkets Förvar här i Åstorp. Det handlar om det faktum att den som vill söka uppehållstillstånd i Sverige pga anknytning till en svensk (t.ex. sin hustru och sina barn) så måste man göra detta från sitt hemland. Om du har ett tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige, blir förälskad, gifter dig och skaffar barn så måste du ändå åka hem till hemlandet för att där uppsöka den svenska ambassaden och söka om uppehållstillstånd i Sverige för att få återvända till hustru och barn (eller make, men det är inte lika vanligt).

Söker man uppehållstillstånd för anknytning så måste du göra det från hemlandet. Man kan inte göra det från Sverige. Söker man asyl så kan man inte göra detta från hemlandet eller annat land utan då måste man ta sig till Sverige först. Det är alltså helt motsatta regler för anknytning eller asyl.

Jag blev lika förbannad över dessa korkade regler varje gång jag såg en gråtande pappa tvingas ta farväl av lika gråtande fru och små barn. Allt för att byråkratin kräver att man söker från hemlandet och sedan sitter där och väntar medan Migrationsverkets byråkrati utreder om förhållandet är seriöst. För det är det detta handlar om. Men, den utredningen hade lika så väl kunnat göras medan alla är kvar i Sverige. Men icke sade Nicke. Barn ska gråtande tvingas ta farväl av sin pappa och inte veta om han kanske ens får lov att återvända.

Det är skandalöst och tragiskt.

Migrationsverket

David Ogundedji tvingades sitta 11 månader inlåst på Förvaret. Under denna tid föddes hans dotter, som han aldrig fick träffa under tiden på Förvaret pga besöksförbud förorsakat av Coronarestriktioner. Naturligtvis fick han inte närvara vid förlossningen. Till slut insåg Migrationsverket att det inte skulle gå att skicka hem David så han fick komma hem till sin fru och sitt barn. Men har anmälningsplikt flera gånger i veckan.

Under mina fem år som jag jobbade på Förvaret träffade jag många som jag är tacksam över att dom inte finns kvar i Sverige. Migrationsverkets Förvar fyller en funktion för att hålla personer under kontroll medan man ordnar med handlingar så att personer kan utvisas / avvisas till sina hemländer. Detta är en byråkrati som kan ta tid. Något som jag förstått tyvärr är nödvändigt. Många inser inte hur komplicerat detta kan vara. Det går inte bara att sätta människor på ett flygplan. Det ska ordnas ID-handlingar, biljetter, garantier att dom släpps in och så vidare. Alla hjälper inte till. Så jag accepterar att Förvarstider ibland kan bli långa.

Men, jag träffade och lärde också känna personer där jag verkligen skämdes över svensk migrationspolitik. Jag skämdes över hur Polis och Migrationsverket behandlade människor. Jag skämdes över Sverige!

Läs:
Elva månader i Migrationsverkets förvar. - Arbetaren

Inga kommentarer: