Försämringskassan

» Jag skäms

Jag har ägnat mer än 30 år av mitt yrkesliv åt att jobba på Försäkringskassan. Den mesta av denna tiden genom att arbeta på Försäkringskassans lokalkontor på hemorten Åstorp. För de som är lite yngre kanske det låter lite konstigt, men det fanns ett Försäkringskassekontor i varje kommun - I större städer fanns det flera kontor. På dessa lokalkontor kunde man få hjälp med det mesta. De flesta förmånerna handlades av handläggare på dessa lokalkontor. Var det problem kunde man utan större problem få träffa sin egen handläggare och diskutera ärendet. Den handläggare som skulle handlägga en ansökan om något kunde lätt ordna ett möte med den som hade sökt förmånen. Handläggaren fick se sin "kund" i ögonen, och den som sökte en förmån (den försäkrade - df, som det hette) hade personlig kontakt med sin handläggare.

Under en stor del av dessa åren var min specialitet Föräldraförsäkringen. Alla blivande föräldrar (mamma och pappa) bjöds in till ett personligt informationsmöte. Jag kunde berätta om reglerna, tipsa om hur man kunde göra och de blivande föräldrarna kunde ställa frågor. Dom kunde återvända till mig, personligt möte eller via telefon, om nya frågor dök upp. Jag satt också i kundmottagningen och tog emot besök, hjälpte till med blanketter, förklarade regler eller skickade vidare mer komplicerade frågor till speciella handläggare. Hade vi på lokalkontoret frågor vi inte kunde besvara fick vi kontakta vårt centralkontor där det fanns specialister. Ett centralkontor i varje län.

Den här personliga servicen var uppskattad. Jag får fortfarande bevis på detta genom olika människor som jag träffat i arbetet och som i dag kan hälsa vänligt, ställa frågor eller bara beklaga sig över utvecklingen. Jag brukar ta som exempel när jag för en tid sedan hade varit på ett av kommunens äldreboende, av helt andra skäl. När jag skulle gå kom en äldre dam stultande med sin rollator och frågade mig: - "Jag får följa med dig hem!" Jag försökte förklara att det nog inte var så lämpligt osv. Varvid hon frågade: - "Det är väl du på Försäkringskassan?" Jag tog det som en stor komplimang även om jag förstod att damen kanske var lite dement. Hur som helst avslutade hon med: - "Här är så tråkigt!" Sedan stultade hon vidare och jag kunde fortsätta hemåt medan jag funderade över våra liv.

Hur som helst nådde så småningom den stora centraliseringsvågen även Försäkringskassan. Lokalkontoren lades ner och det skapades handläggningscentrum där allt skulle handläggas så rationellt som möjligt som det hette. Men ack så opersonligt och med dålig service. Samma centraliseringsvåg har nu också nått Arbetsförmedlingarna. Inom kort finns det i stort sett inga statliga myndighetsjobb att få på orter utanför storstäderna. Dom lämnas åt sitt öde. Samtidigt som den personliga servicen är avskaffad.

Jag stod ut på denna opersonliga handläggningsfabrik en kort period innan jag sökte mig bort från det sjunkande skeppet - Försäkringskassan. Jag brukar säga att det som slutligen fick mig att bestämma mig var när jag höll på att helt göra bort mig. Jag jobbade med Tillfällig Föräldrapenning. Jag satt vid min dator och öppnade upp ärenden på löpande band. Godkände ansökan och betalade ut pengarna. Öppnade nästa ärende osv. Jag hade förvandlats till en robot! Helt plötsligt sade datorn till mig att jag hade inte behörighet att öppna ärendet! Men, va' fan? Jag gjorde flera försök att öppna upp ärendet så att jag kunde handlägga det, men samma svar - ingen behörighet! Då upptäckte jag vad som var fel, det var min egen personliga ansökan om TFP som jag försökte handlägga. Det var tur att jag stoppades av systemet, annars hade jag betalt ut pengar till mig själv utan att fundera. Jag hade förvandlats till en robot som inte visste vad jag gjorde.

Jag bestämde mig för att nu får det vara nog och sökte mig bort. Och sedan dess har Försäkringskassan fortsatt att rasa i förtroende bland svenska folket. Samtidigt som centraliseringsvansinnet fortsätter medan den personliga servicen är avskaffad. Försäkringskassan ligger i den absoluta botten när det gäller förtroende. Visst har politiker gjort sitt genom politiska beslut som kraftigt försämrade förmåner. Moderaternas kamp för att försämra sjukpenningen och sjukersättningen har varit intensiv. Sjuka människor är egentligen bara lata simulanter som försöker lura skattebetalarna. Ungefär så resonerar man inom Moderaterna. Och de andra borgerliga partierna i det som förr kallades Högeralliansen har snällt jamsat med. Vid en utvärdering som gjorts nyligen visade det sig att Sverigedumokraterna dock hade den absolut sämsta politiken. Men, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inte bjudit motstånd på det sätt man kan förvänta sig.

Moderatledaren Ulf Kristerssons klassiska löfte när han valdes in i Riksdagen förklarar lite av hur Moderaterna ser på välfärd och socialförsäkringar:

- "Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten."

Men, det är inte bara politiska beslut som skapat denna totala brist på förtroende för Försäkringskassan som svenska folket har. Det jag berättat om här i början, alltså ett centraliseringsvansinne som skapat en totalt avpersonifierad brist på service har hjälpt till att skapa denna sörja. Ledningar som sett "besparingar" som enda ledord har sedan ytterligare försämrat läget. Den som sitter 50 mil från den som drabbas av ett negativt beslut har mycket lättare att fatta detta negativa beslut efter påtryckningar uppifrån (både ledning och politiker) än den som personligen träffat den som berörs av beslutet. I dagens Försäkringskassa blir det negativa beslutet bara ännu ett anonymt beslut i en lång rad av beslut som inte har någon egentlig betydelse för beslutsfattaren. Vi har ju till och med haft hårresande exempel där andelen avslag gav resultat i lönekuvertet.

- "Försäkringskassan måste återta sin samhällsfunktion" skriver Elisabeth Wallenius som är ordförande för Funktionsrätt Sverige i en debattartikel i Dagens Samhälle. Det är dags för våra styrande politiker att ta Försäkringskassans problem på allvar. Och lösningen är inte ännu mer centralisering, ännu mer IT-stöd, ännu fler chefer som ser besparingar och indragningar som något positivt. Jag skäms för vad som hänt med min gamla arbetsgivare!