Fri jakt - på kvinnliga fackpampar

Drevet mot Wanja Lundby-Wedin fortsätter i oförminskad kraft. Läser man en del blogginlägg, och ännu värre kommentarer till dessa och till nyheter på webben, så blir man faktiskt mörkrädd för det oresonliga hat som drabbar henne. Argumenten är inte bara makthunger och inkompetens utan det handlar ofta om helt ovidkommande saker som utseende, och antagligen det faktum att hon är kvinna. Det finns en hel del att kritisera LO-basen för, men jag vägrar att acceptera att hon är den största boven i hela finanshärvan. Jag finner det uppenbart att det är den yttersta högern, de fanatiska marknadsliberalerna, fackföreningshatarna och andra med dessa grupper lierade som just nu passar på att vädra sitt missnöje.

I går på kvällen och under dagen har det framgått att det inte bara är Wanja Lundby-Wedin som känt sig lurad i AMF. I dag ställer alla ansvariga upp på rad, både från den fackliga sidan och från arbetsgivarsidan, och säger sig ha blivit lurade och förda bakom ljuset. Och alla åberopar den revisionsrapport som en oberoende revisionsfirma snabbt satt samman. Det är uppenbart att det verkligen har varit gnidna VD:ar och andra toppar som tagit chansen att suga ut så mycket som möjligt medan beslutsfattarna inte haft vett att ifrågasätta. Dom har själva drabbats av fartblindheten och inte ställt frågor.

Att den förre vd:n Christer Elmhagen (och hans vice vd) nu slåss för sina miljoner och sin heder är naturligt. Men att dessa lyckats komma undan kritiken så lätt är förundransvärt. Två personer som räddat undan ett antal miljoner vardera genom att utnyttja sin insiderinformation och flytta alla sina pensionsbesparingar från AMF precis innan dessa beslutade om att "skriva ner" pensionsbeloppen, och som verkar slippa allmän kritik för detta. Men så har ju media fått en "fackpamp" att jaga, och då är dom nöjda. De ungefär 3 miljoner som Elmhagen tjänade på att snabbt som attan flytta sina pensionspengar från AMF tar det mig mer än 10 år att tjäna ihop. Det visar hur olika världar vi lever i.

Det finns anledning att rikta stark kritik mot Wanja Lundby-Wedin (och mängder med andra maktproffs). Det är dags att ifrågasätta mångsyssleriet. Det är dags att ifrågasätta alla stora ersättningar som en liten grupp fördelar mellan varandra. Det är dags att ta demokratin på allvar.

Och mitt i denna debatt går Ledarna ut och klagar på lönerna för landets många chefer. Snittlönen för en chef ligger på kring 35.000 kronor hävdar man. Och jag hörde en representant för Ledarna på radion prata om många av dom som "lågavlönade" ungefär som om dom hade svårt att klara livhanken på sin lön. Visst finns det chefer som är för lågt lönesatta (främst inom offentlig sektor är jag ganska övertygad om). Men det finns också en massa chefer som är alldeles för högt lönesatta. Jag har träffat chefer som blivit chefer just för att dom är lämpade som chefer, för att dom trivs med att ta det ansvar som krävs. Men jag har också träffat chefer som blivit chefer bara för att det ger makt, högre lön och för att dom egentligen är inkompetenta för att sköta det verkliga jobbet. Men att klaga på att dom är "lågavlönade" som om dom inte skulle klara livhanken visar att det är många som tappat kontakten med den verkliga världen.

För övrigt förtjänar det att påpekas att Sverige är det enda landet i världen som bestraffar den som blir gammal, föder barn, blir sjuk eller drabbas av permittering med straffskatt!