Det är inte mycket till ödmjukhet man kan märka från representanter för Makten när det gäller Irlands Nej till EU:s nya författning. De flesta kommentarer, allt från officiellt EU-håll till folkpartiets EU-minister Ceceilia Malmström, verkar mest gå ut på att blunda för faktum och trampa vidare i uppgjorda fotspår. Man verkar tro att eftersom alla andra länder förmodas godkänna fördraget (i Parlamentet alltså, inte i någon folkomröstning) så finns det i övrigt ett mycket starkt folkligt stöd. Det är bara en liten grupp okunniga irländare som av misstag lade fel röstsedel i urnan. Från Mona Sahlin tyckte jag dock att det kunde höras ett visst mått av insikt. Jag tyckte mig höra något om att hon tyckte att den svenska ratificeringsprocessen kunde bromsa in lite i avvaktan på analys. Troligtvis kommer hon att rättas in i ledet inom kort. Jag tycker dock att det är självklart att den helt avstannar. Nuvarande regler säger att alla måste säga Ja, ett land har nu sagt Nej. Vad är det då för mening med att fortsätta säga Ja till något som inte kan bli. Låt EU göra om fördraget och sedan ut igen - till Folket för synpunkter. Inte bara till Makten!
Det händer att man blir förundrad över nyhetsvärderingen i media. Allra helst när det gäller kvällspressen. I dagens Aftonbladet (alltså första tidningen som kommit ut sedan resultatet av folkomröstningen på Irland blivit klart) så nämns frågan inte på nyhetsplats. Ingen bakgrundsinformation. Inga intervjuer med Ja- och Nej-sägare. Däremot en helsida om att Helena Seger (Zlatans partner) tvingades ta av sina dyra sandaler och gå barfota i leran. Det finns ett debattinlägg på insändarsidan och en kolumn på ledarsidan. Men nyhetsvärdet var tydligen Noll!
Den 4 juni undrade jag vilka McCain-stödtrupper som kunde tänkas krypa fram från sina gömställen under stenarna när det nu står klart vilka som är kandidaterna till USA:s presidentval. Tidningen ETC har frågat de svenska riksdagsledamöterna vem dom skulle röstat på om dom haft rösträtt. Ungefär hälften av ledamöterna har svarat. En handfull har inte gett något svar, men det är en stark majoritet för Barack Obama bland de som svarat. Totalt vinner Barack Obama med 137 - 24 mot John McCain. Men, det finns en tydlig partiskiljande linje. De flesta partiernas ledamöter är klart Obamavänliga. Från Socialdemokraterna (70-0) via Folkpartiet (18-0), Miljöpartiet (14-0), Vänsterpartiet (13-0) till Centerpartiet (11-2). För McCain hittar vi Moderaterna (20-11) och Kristdemokraterna (2-0). Just Kristdemokraterna utmärker sig dels med att alla som svarat stödjer John McCain, men också av att bara en bråkdel av ledamöterna ens svarat. Kan det vara så att resten fortsätter att gömma sig under stenen och inte vågar stå för sitt McCain-stöd?
Kan det vara ett symptom på den ökande inflationen i Sverige att man från Riksbanken funderar på att slopa 50-öringen? Dagens inflation på 4% är den högsta på 15 år. Min välvillighet gentemot politiker på högerflanken förbjuder mig nästan att påpeka vem som var finansminister på den tiden. Men jag förstår att läsekretsen är jättenyfikna, så jag kan inte låta bli att i ren anspråkslöshet nämna att det var en viss folkpartikel, Ann Wibble. Hon gjorde liksom inte succé som ansvarig för de svenska finanserna på den tiden. Man brukar av någon anledning inte påminna om tidigare misslyckade borgerliga regeringar från dagens Högerallians.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar