Norrbaggar trampar i klaveret

Nu börjar det bli dags för ett av detta årets största klavertramp. Den norska Nobelkommitténs helt horribla beslut att tilldela Nobels Fredspris till EU. Ett beslut som väl i stort sett bara har hyllats av de allra mest fanatiska EU-älskarna - och dom är inte så många. En av de få svenskar som hyllat beslutet är Carl Bildt, och det säger väl en hel del. Enligt Alfred Nobels testamente ska priset tilldelas någon som under det gångna året arbetat för fred och nedrustning. Det ska alltså gå till en person, inte en organisation. Det ska vara någon som gjort insatser för nedrustning och avmilitarisering under det gångna året. Något som verkligen inte stämmer in på EU. EU:s möjliga insats för fred var bildandet av Kol- och Stålunionen någon gång frös ihjäl. Ett närmande mellan Tyskland och Frankrike som möjligen förhindrat ett tredje europeiskt storkrig. Vi vet dock aldrig vad detta gjort för freden eller om det är annat som skapat freden. T.ex. en utveckling av demokratin. Ett ökat välstånd. Men nedrustning och avmilitarisering har verkligen inte EU engagerat sig i. När det senast förhandlades fram en fredsöverenskommelse i världen, den nyligen mellan Gaza och Israel så saknades EU. Deras stol stod tom. Fredspriset till EU är ett enda stort skämt! Norrmännen har gjort bort sig värre än någonsin.

Annars läser jag att den konservativa partigruppen i EU-Parlamentet firat priset med att tilldela sig själva en medalj. Fast dom verkar vara totalt okunniga. På den karta över EU som pryder medaljen finns t.ex. Cypern och Malta (som är EU-medlemmar) inte med. Däremot ett antal Östeuropeiska länder som inte är medlemmar. Lyckligtvis finns Norge inte med...

Ett debattinlägg i DN för några dagar sedan har till viss del fått igång en behövlig diskussion om Reseavdragen i deklarationen. Under rubriken Slopade reseavdrag skulle minska koldioxidutsläppen argumenterar debattörerna för att avdraget ska slopas. Deras argument är främst miljömässiga. Men man tar även upp frågan om fifflandet med avdraget. Däremot tar man inte upp ett tredje argument - vårt välmående. Forskning har nämligen klart visat att de som har lång pendling till jobbet oftare är sjuka, skiljer sig oftare och rent allmänt mår sämre. Och då kan det ju tyckas underligt att samhället premierar ett samhälle där vi får långt mellan bostad och arbete. En granskning av avdraget visar också att det främst är högavlönade i storstädernas utkanter som gör avdrag och som gör störst avdrag. Det är alltså inte glesbygden som skulle drabbas av ett avskaffande. Det förekommer också ett omfattande fusk. En granskning har visat att 48% av avdragen var inte korrekta. Avskaffa reseavdraget och arbeta istället på att skapa ett samhälle där så få som möjligt tvingas till pendling. DET är det ideala samhället. Väljer man trots detta långpendling så tycker jag att man själv ska stå för kostnaden. Inte vi andra skattebetalare. Men det finns naturligtvis de som tycker annorlunda. I ett svarsinlägg argumenterar Bil Sweden för just detta. Men dom talar i egen sak för ökad bilism, så dom blir naturligtvis oroliga om vi skulle försöka bygga ett samhälle där färre är beroende av en bil.