Var är bäst att bo?

Tidningen Fokus har i sitt nya nummer som kom i dag presenterat sin årliga lista över vilka kommuner som är bäst att bo i. Och en sådan lista är naturligtvis spännande som kuriosa, men det ska nog inte tas för allvarligt. Visst är det kul för de kommuner som ligger bra till, och för de kommuner som ligger dåligt till gäller det ju att hitta bortförklaringar. Min hemkommun Åstorp tillhör bottenskiktet (plats 276 av de 290 kommunerna). Och det får mig att fundera lite över vad som egentligen gör en kommun bra att bo i. Varför trivs jag i Åstorp? Varför trivs folk överhuvudtaget där dom bor? Vad är det för faktorer som gör att man trivs?

Om jag skulle rekommendera någon att flytta till Åstorp skulle jag till exempel använda "närheten till naturen" som argument. Om jag ska ut och jogga kan jag efter 5-10 minuters joggande från mitt hem vara uppe på Söderåsen i skogen och njuta av naturen. Hälften av njutningen med att jogga är just den psykologiska tillfredsställelsen av att njuta av skogens stillhet med fåglars kvitter, hjortar inne i skogen, en ekorre som skuttar över vägen framför dig. När jag tittar på Fokus olika faktorer som mätts hittar jag ingenstans "Närheten till naturen". För någon annan kanske det är "storstadens puls" som är den lockande faktorn. Inte heller detta finns med. En annan fördel med att bo i Åstorp är det faktum att man har nära till en storstad med dess kulturella utbud, dess nöjesutbud osv. Detta mäts inte heller. Kanske någon annan gillar att det finns ett rikligt utbud av olika uteställen att äta på med olika specialiteter. Detta mäts inte. Ett intressant kuriosa är att min positiva syn på "närheten till naturen" innebär att när jag njuter av naturen gör jag detta till stor del inom Bjuvs kommun. Den kommun som ligger på 289:e plats av de 290 kommunerna. Kommungränsen går nämligen mitt uppe i den underbara bokskogen på Söderåsen där jag njuter.

Det finns en lista över de 10 kommuner som är bäst att arbeta i. Man mäter då sådant som arbetslöshet, arbetsskador, inkomster osv. Men, alla de 10 kommuner som låg i topp inom denna del ligger i den absoluta botten när det gäller "antalet pendlare". I verkligheten är det alltså så att de kommuner som det är bäst att arbeta i är kommuner där de flesta pendlar till sitt arbete i någon annan kommun!

I korthet! Läs gärna Fokus lista över de bästa kommunerna, men ta det verkligen med en nypa salt. Det går nämligen inte att göra en sådan lista på ett seriöst sätt. Vi är olika individer, med olika intressen, olika förutsättningar och olika ekonomiska möjligheter. Och allt detta styr var vi skulle trivas.

Jag ser att Lill-Tjabo fortsätter att lika racerförare. En del behöver nämligen inte knega 40 timmar i veckan för att få mat på bordet och tak över huvudet. En del behöver bara klippa lite snören lite då och då och ställa upp framför kameran lite då och då förutom att ha rätt föräldrar för att fixa detta. Resten av tiden kan man steka och fräsa. Hur som helst så var det ju tur att han inte skadade sig allvarligt. DET önskar jag ingen!

Ni missade väl förresten inte att SR:s Ekoredaktion för nå'n vecka sedan suddade ut en av SD:s (och andra rasisters) myter rejält. Man hade granskat hur det var med de ensamkommande barn och ungdomar som kommit till Sverige och fått uppehållstillstånd här. Enligt den invandringsfientliga myten är de flesta barn och ungdomar som kommer hit som ensamma flyktingar bara en form av ankarbarn. Dvs att så fort dom fått rätt att bo i Sverige så kommer hela resten av släkten efter till Sverige. Ekots granskning visade till exempel att av de nästan 4.200 ungdomar som fick uppehållstillstånd i Sverige under tiden 2007 - 2010 så är det tills i dag ungefär 10% som haft föräldrar och syskon som kommit efter som anhöriga. För 90% är det inte så. Totalt har det kommit 1130 anhöriga till dessa barn. Och då är det också inräknat att dom kan ha hunnit gifta sig, att dom haft både mamma och pappa och syskon osv.

Jag vill därför återigen berätta om när min nu mer än 91-åriga mamma och jag för ett par år sedan var på en begravning i Helsingborg. Och medan vi väntade gick vi en kort runda på den judiska begravningsplatsen i Helsingborg. Min mamma hittade då gravstenen efter en arbetskamrat och väninna som hon haft när hon kom till Skåne på 40-talet, och hon arbetade på ett barnhem i Helsingborg. Denna unga judiska kvinna hade av sina judiska föräldrar skickats till Sverige ensam från Tyskland när judeförföljelsen under Nazitiden började. Några år senare hade föräldrarna dött i koncentrationsläger innan dom kunna följa efter. Ensamkommande flyktingbarn är ingen ny företeelse. Det är en naturlig reaktion sedan urminnes tider att föräldrar skickar sina barn till ett säkert ställe om det blivit livsfarligt att leva. Detta för att rädda barnen och med en önskan att någon ska överleva.