Försäkringskassans kris

Fackförbundet ST, som organiserar den stora majoriteten av de anställda på Försäkringskassan presenterar i dag i Dagens Nyheter under rubriken "Försäkringskassan en myndighet i kris" en medlemsundersökning som gjorts. Sedan 2006 har anslagen till Försäkringskassan minskat med 600 miljoner kronor. Antalet anställda har minskat med 2.500 årsarbetare. För 2009 saknas 900 miljoner kronor i budgeten. Och om utvecklingen fortsätter som tidigare kommer 2010 sammanlagt 3.500 årsarbetare ha försvunnit från Försäkringskassan. Det innebär 23% av arbetsstyrkan! Samtidigt som detta skett har en enorm omorganisation genomförts. En ny organisation som bygger på centralisering och toppstyrning har införts. Enligt undersökningen tycker 59% att situationen blivit sämre efter omorganisationen och bara 12% tycker att det blivit bättre. Till detta ska man lägga alla de tusentals anställda (undertecknad var en efter 33 år) som lämnat sin anställning de senaste åren. En majoritet av de som gjort det frivilligt av den anledningen att dom (precis som undertecknad) var övertygade om att omorganisationen skulle göra situationen orimlig. En arbetskamrat beskrev i sitt avskedsmejl till arbetskamraterna Försäkringskassan som Titanic. Den var på väg mot sin undergång, men kaptenen hade inte insett det än. Bland de yngre anställda tyckte 63% att Försäkringskassan inte lever upp till förväntningarna som arbetsgivare. 46% av de yngre anställda ville helst lämna sin anställning för att jobba någon annanstans. Att situationen inte är ännu värre än den är just nu beror på en hängiven personal. 45% jobbar i dag över varje vecka. 66% tycker att man har alldeles för mycket att göra. Tyvärr kommer det hela att sluta i förskräckelse. ST kräver ett utökat anslag med 1 miljard för 2009. Och jag hörde att Socialdemokraterna hängde på. Men den totalt inkompetente Socialförsäkringsministern Cristina "en tredagars släng av utbrändhet" Husmark Pehrsson (m) var kallsinnig hann jag höra på TV. Jag tänker på er mina gamla arbetskamrater!

Joggingrapport 2009: Jag fick för mig i går att det vore dags för säsongspremiär för joggandet i dag. Och jag lyckades faktiskt få ihop det framåt eftermiddagen. Och trots att jag strax innan varit på en nästan två timmar lång skogspromenad med Kimmy så gick det ganska bra - för att vara premiär. Första kilometern gick riktigt bra, men sedan började det naturligtvis att ta emot lite. Det var väl, som jag brukar säga, tveksamt om jag blivit diskad i uppförsluten på tredje kilometern om det hade varit en gångtävling. Fort gick det inte. Men jag kallar det i varje fall för att springa och inte att gå. Tiden 31.55 på de knappa sex kilometrarna är fullt godkänt för en snart 57-årig gubbe. Bra gjort av mig. Nu gäller det att inte ge upp utan fortsätta med de regelbundna rundorna.

Och när jag kom hem tittade jag på sport på TV. Och det gör jag inte ofta. Men jag såg den senare delen av bandyfinalen mellan Sverige - Ryssland. 6-1 till Sverige i VM-finalen var en trevlig upplevelse. Jag tittar mycket hellre på bandy än på ishockey. Det finns utrymme för tekniska grejer, för finlir osv i bandy. Hockey handlar bara om råstyrka, tacklingar, knuffar och hakningar.

Visst finns det tillfällen när man gläds på morgonen! En sådan morgon var i dag. Angeli hade satt den nya klockradion på väckning och klockan åtta serverades det nygräddade varma Scones till frukost. Det var inte första gången, det har hänt ett par gånger tidigare under vintern, och jag hoppas att det upprepas lite då och då. Tack Angeli, det var supergott!