Gott slut!

Så här i årets allra sista skälvande timmar (visst är det en spännande klyscha) hör det till att man gör en tillbakablick över det gångna året. Vad var bäst, vad var sämst, vem var det ena och vem var det andra? Men jag tänker inte göra så mycket sådant. 2006 är nästan slut, det som hänt under året har hänt och det är inget att göra åt det. Det är bara att se framåt. Ett nytt år står framför oss, och jag ska nog hitta något nytt varje dag att kverulera över. Gnäll, gnäll, gnäll...

Aftonbladet låter regelbundet SIFO fråga efter vilket förtroende vi svenskar har för våra partiledare. Alla har i den senaste undersökningen som presenterades i går fått förbättrade siffror jämfört med den undersökning som gjordes strax före valet. Ja, alla utom en. Leijongate har gjort att förtroendet för Lars Leijonborg har rasat. Ska vi ta en gissning, Lars Leijonborg blir inte omvald på Folkpartiets landsmöte i september? Någon som har en annan åsikt?

En som däremot verkar ha haft ett bra år är Eva Longoria (känd från Desperate housewives). Under 90 minuter av mellandagsrean hade hon varuhuset Harrods i London för sig själv. Och brände då motsvarande ungefär en halv miljon kronor på kläder. Ska vi ta det som ett nytt kapitel i vår ständigt pågående serie om att världen inte saknar resurser, men gott kunde ha fördelat dom lite annorlunda.

Har ni funderat färdigt på era nyårslöften? Dom där om att äta sundare, motionera mera och liknande. Jag brukar regelbundet (så där en gång om året) lova att inte vara så negativ här på Sven Tycker. Att försöka hitta positiva saker att kommentera och berätta, och inte bara (nästan i varje fall) gnälla och kverulera. Men det är inte lätt, det är så mycket roligare att klaga. Men jag ska trots allt återigen göra ett försök att även hitta det roliga här i livet. För det finns, om man bara tänker efter.

Kanske dags att till exempel glädjas mer åt att Kimmy (vår 8-åriga autistiska son) nu slutgiltigt lagt blöjan. Det har inte varit lätt att få den lille gossen att förstå hur det går till. Kan man inte kommunicera med ord, kan man varken berätta för honom hur han skall göra eller han berätta för oss vad han vill och känner, och då blir det inte lätt. Men att se glädjen i hans ögon när han gjort rätt och får beröm för detta är värt mycket. Fast det har ju gått åt några kalsonger. Men, bra gjort Kimmy!