Sven är förbannad

» Straffbeskattning

I dag ska jag ta upp ett ämne som jag haft uppe ett par gånger tidigare och som varje gång gör mig så infernaliskt förbannad på den människosyn som präglar en del politiker.

Vad det handlar om? Jo, att man straffbeskattar människor som t.ex. fötts med ett funktionshinder, som kanske råkat ut för en svår olycka, som drabbats av en obotlig sjukdom och så vidare. För det är ju just det man gör genom det som med en förskönande omskrivning kallas Jobbskatteavdrag!

Men Jobbskatteavdraget är ju inget annat än en straffbeskattning av de som inte kan jobba. De som hyllar denna form av bestraffning av sjuka och skadade människor har en människosyn som handlar om att alla dessa sjuka och skadade människor i själva verket bara är lata.

Låt mig ta min son Kimmy som exempel. Kimmy är 22 år gammal. Han är född med autism. Infantil autism tror jag det står på hans läkarutlåtande. För hans del innebär det t.ex. att han inte har något talspråk. Han förstår lite av det man säger till honom. Troligtvis mer än vad vi tror. Men vi kan ju bara utgå ifrån när han reagerar på att man säger något till honom. Han har olika tvångsbeteenden som att han t.ex. måste röra vid allt möjligt. Saker ska ligga på rätt ställe. Det kan bli ganska jobbigt om det han tycker är rätt ställe egentligen inte är rätt ställe. Men det är också ett privilegium att ha en 22-årig son som ständigt går omkring och skrattar. Som flera gånger om dagen ger mig en riktigt kärleksfull kram utan någon egentlig anledning.

Kimmy har sysselsättning på heltid på Daglig Verksamhet. Det tråkiga för Kimmy är att denna verksamheten har stängt just nu i 14 dagar pga Coronasmittan. Kimmy förstår ingenting, bara att det inte är som vanligt, något som gör honom orolig. Vi försöker sysselsätta oss med utflykter och långa promenader varje dag.

Kimmy skulle också ha flyttat in i ett eget boende på ett LSS-boende. Men det har också Coronasmittan skjutit på eftersom det är besöksförbud på boendet. Och då kan vi ju inte möblera och skola in honom.

Kimmys inkomst är Aktivitetsersättning. Det är en sorts pension som betalas ut till ungdomar innan dom kan få Sjukersättning istället. Som 22-åring får han en Aktivitetsersättning på 8.987 kronor varje månad. Medan han bor hemma är detta ju inget ekonomiskt problem. Så mycket över, att roa sig för, blir det dock inte när han snart ska betala en hyra som är drygt hälften av den summan. Sedan kommer ju mat, kläder osv. Men, han kan ju ha rätt till Bostadstillägg också då när han en dag har flyttat in på sitt LSS-boende.

Men då kommer vi till det som med sitt rätta namn ska kallas Straffbeskattning men alltså av de som introducerat denna straffbeskattning fått namnet Jobbskatteavdrag som en förskönande omskrivning. På Kimmys inkomst på 8.987 kronor betalar han en preliminärskatt på 1.956 kronor. Skulle han inte ha fötts med sitt funktionshinder utan kunnat jobba och tjänat lika mycket (lite....) så skulle han istället ha betalt 1.237 kronor i preliminärskatt. Som bestraffning för att han fötts med sitt funktionshinder får alltså Kimmy betala 719 kronor extra i straffbeskattning varje månad. Det blir 8.628 kronor på ett år. Dvs nästan en månadsinkomst - före straffbeskattningen. Han betalar alltså närmare 60% högre skatt (närmare bestämt 58,1%) som bestraffning för att han fötts med ett funktionshinder.

Jag tycker det säger allt om människosynen hos de politiker och partier som förespråkar denna straffbeskattning. Och som vill utvidga denna ytterligare till och med. Det är uppenbart att Centern och Liberalerna har drivit igenom en ytterligare straffbeskattning i den nya budget som Regeringen ska lägga fram. Men det är tydligen bara en tillfällig straffbeskattning för i Svenska Dagbladet är ledarskribenten Susanna Silfverskiöld irriterad över att denna straffbeskattning bara är tillfällig. Hon har satt som rubrik: "Valfläskets skattesänkning" och fortsätter med att skriva: - "Efter 2022, när valrörelsen är ett minne blott, är jobbskatteavdraget borta. Det är ett skamlöst sätt att ragga väljare."

Denna straffbeskattning av t.ex. funktionshindrade gör mig fly förbannad!

Jag vet att det är grymt, men jag hoppas nästan att sådana som Susanna Silfverskiöld och borgerliga politiker själva ska drabbas av en obotlig sjukdom eller en svår olycka så att dom tvingas till ett fortsatt liv med ett svårt funktionshinder. Kommer ni då fortfarande tycka att det är en bra idé att straffbeskatta er?

Läs:
Valfläskets skattesänkning - Susanna Silfverskiöld ledare i Svenska Dagbladet

PS. Naturligtvis önskar jag inte att någon ska drabbas av funktionshinder, olyckor, sjukdomar. Men man kan ju få fundera hur dom skulle funderat?